bönderna på Vermdö. De sjuka hade härunder half månadskost, hvilken bönderna mottogo.[1] För skeppens rökande användes fem lispund svafvel.[2]
Sjögående flottan låg under större delen af år 1678 i Kalmarsund. “Sjukligheten är stor“, skref amiral Hans Wachtmeister till konungen den 26 juli, “och tio à tolf man sjukna hvarje dag“.[3] Fyrahundra sjuka båtsmän skickades i espingar till Öland d. 18 juli och förlades hos bönderna; de hade med sig en månads kost.[3]
I land. I 1644 års sjöartiklar föreskrifves, att när någon sjuknar vid kompaniet eller skadas i kronans tjenst, skall rotmästaren derom underrätta kaptenen. Denne skall genast anmoda bardberaren att hjelpa den sjuke. Försummar bardberaren den sjuke, skall han mista en månads hyra. Men blir någon sargad i slagsmål, det hans tjenst icke angår, förlike då sjelf bardberaren, som han bäst kan.[4] De gemene hade läkemedel fritt, men till officerare och underofficerare utlemnades medikamenter från amiralitetets apotek mot ersättning genom innehållning i kassan å deras lön.[5]
Ofvan är flera gånger nämdt, huru sjuka båtsmän brukade hemförlofvas, i stället för att behållas qvar och botas.
Oafsedt det obarmhertiga i ett sådant tillvägagående, så kunde det icke alltid tillämpas, såsom då årstiden lade hinder i vägen för hemforslandet. Amiralitetskollegium fann det derför vara nödvändigt, att uppföra några stugor, der sjuka kunde vårdas och beslöt d. 14 sept. 1667 att beställa sådana från Åland.[6] Stugorna kommo till Stockholm sommaren 1668 och uppsattes på Djurgårdens sydvestra udde, midt emot nuvarande Kastellholmen. Vintern 1669 började de anlitas för sitt ändamål och en arklimästarhustru sattes till att sköta de sjuka.[7] Derjemte ålades en bardberare att flitigt uppvakta.[8] År 1672 fick arklimästarhustrun sin dotter till biträde och skulle de hvardera få en gemen båtsmans lön eller 641⁄2 daler jemte fri bostad.[9] Sedan ökades antalet sjuksköterskor,
