Stockholms magistrat synes icke hafva rättat sig härefter, hvarför drottning Kristina, efter klagan af amiralitetskollegium, utfärdade d. 30 mars 1647 en förklaring af följande innehåll: “Alldenstund kungl. maj:t förnimmer huru med sjöfolket här i Stockholm något sällsamt uti rättegångssaker procederas, i thy att genom åtskilliga rådstugu- och kämnersdomar båtsmän blifvit dömda till gatlopp och andra hårda straff, som utan någon föregående communication med amiralitetskollegium blifvit exeqverade, till collegii prejudice och despect; men som sjöfolket, då det vistas här vid flottan och i kronans arbete, bör anses och hållas lika som det låge i garnison och derför bör vara amiralitetsrätten underkastadt, så skall amiralitetskollegium härefter, liksom uti krigskollegium sker, upptaga och afdöma efter krigs- och sjöartiklarne samt Sveriges lag och laga stadgar alla de saker och allehanda mål, som af sjöfolket uti staden och på malmarne sig tilldraga kunna, så att när någon under sjöstaten, det vare sig officer eller gemen, bryter eller exorbiterar, skall han plikta på amiralitetet såsom in foro rei, ordentligen anklagad och der dömas och straffas; men i fall att någon borgare tillfogar amiralitetspersoner någon orätt, då skall den, som under amiralitetet hörer, söka sin rätt på kämnerskammaren eller rådstugan“.[1]
Betecknande för tidens uppfattning om jurisdiktionen är amiralitetsrättens protokoll d. 21 dec. 1648: “Samma dag företogs åter kämnären Lars Pancks sak och käromål äfvensom skepparen Jöran Holsts sak angående arfvet efter förre skepparen salig Måns Mattsson. Denna sak hade på någon tid varit oresolverad och uppskjuten efter amiralitetsrätten förut icke så enkannerligen visste om hor och arfssaker till dess jurisdiction höra skulle, men emedan uti kungl. förklaringen d. 30 mars 1647 inga mål undantagas, utan så generaliteter förordnadt är, att alla amiralitetsbetjente, som uti amiralitetets verkliga tjenst stadde äro, skola när de brottsliga finnas, anklagas och dömas af amiralitetsrätten, så vill nu rätten genom ett rättmätigt utslag saken till ändskap förhjelpa.[2]
Lika beteckande för osäkerheten i rättsskipningen är ett
