utnämndes. Enligt 1634 års regeringsform, 20:e punkten, lydde skeppsflottans, såväl som arméns artilleri med folk under rikstygmästarens inseende och direktion. Detsamma innehöll den för generalen Lennart Torstensson d. 22 dec. 1634 utfärdade beställning att vara rikstygmästare.[1] Detta kan synas vara oformligt, men ledde icke, åtminstone under denna period, till några kända förvecklingar. Vid revisionen af regeringsformen i rådet d. 5 okt. 1660 ifrågasatte riksamiralitetsrådet Sten Bjelke, huruvida skeppsarkliet borde fortfarande höra under rikstygmästaren, då amiralitetet numera hade sin egen tygmästare; men som rikstygmästaren dermed alltid haft befattning och som det skulle blifva besvärligt att hafva två artilleristater och således äfven två “gjutningar“ (stycke-gjuterier), beslöts att häri icke göra någon ändring.[2]
Tygmästaren hade närmast under amiralitetskollegium inseende öfver Waxholms och Dalarö skansar.[3] Han sjökommenderades, då hela flottan skulle ut, och var då på högste befälhafvarens skepp. Hans plats var näst efter holmmajoren och framför de andra majorerna.[4]
Uppgift å dem, som under perioden varit holmamiraler, holmmajorer och tygmästare vid varfvet i Stockholm finnes i bil. 7.
Det öfriga militärbefälet på varfvet utgjordes af en holmkapten, en à två holmlöjtnanter och vanligen två holmskeppare. Holmkaptenen var densamme, som förut kallats gårdskapten.[5] Kapten Richard Clerck blef holmkapten 1630, holmmajor 1638 och holmamiral 1655. En annan holmkapten var amiral Klas Flemings son Herman, som nämndes dertill 1644, men blef redan året derpå holmamiral.
Holmskepparne skulle alltid vara tillstädes vid skeppens förtöjning, kölhalning, förmastande o. d. arbeten; hålla i brukbart skick alla taljor och spel, yxor, skoflar, spadar, pickor, jernstänger, kofötter, skottkärror och annan redskap, som hörde till holmarbetet, samt tillse att intet tages bort från Holmen utan amiralernas skriftliga befallning.[6]
Ekipagemästare.Ekipagemästaren kan icke hänföras till det militära varfsbefälet. Han hörde rätteligen till skrifvarne ända till år 1680, då en schoutbynacht förordnades till ekipagemästare.
