tackling och segel, segelduk flaggduk och skanskläde m. m., föra särskildt inventarium för hvart skepp, redovisa för reparbanan och vid hvarje månads slut upprätta uträkning å banfolkets förtjenta lön; äfven skulle han redovisa för skeppens utredning, såsom kökenfett, ljus, såpa, lanternor, kompasser, timglas, djuplod, pumpläder m. m.[1] Hvarje qvartal skulle han ingifva redovisning till bokhållaren.[2] Smedjeskrifvaren hade att mottaga och redovisa jern och kol m. m., som anskaffades för smedjorna och månatligen afge till bokhållaren dels redogörelse, utvisande för hvilka arbeten materialierna åtgått och dels uppgift å smedernas under månaden förtjenta lön.[3]
Artilleriskrifvaren tillkom år 1643. Han kallades då tygvaktare och skulle redovisa för alla “artilleri- och ammunitionssaker“, såsom stycken, lådor, krut, lod, bly, karduser, musköter, pistoler, svärd m. m.; till sin hjelp fick han en artilleriskrifvare.[4] Derefter uppfördes i riksstaterna till och med år 1650 en tygvaktare och en artilleriskrifvare, hvarefter tygvaktaren indrogs och artilleriskrifvaren fick bestrida så väl dennes, som sin egen tjenst.[5]
År 1674 beslöt amiralitetskollegium att byggnings-, tackel-, smedje- och artilleriskrifvarne skulle få titel af bokhållare, dock utan någon högre lön.[6]
Då ekipagemästartjensten år 1680 öfvergick från civil- till militär beställning, utnämndes en inventarieskrifvare till biträde åt ekipagemästaren.[7]
En skeppsskrifvare skulle finnas på hvarje sjögående skepp. Han redovisade för provianten. År 1677 funnos på hufvudflottan femtioåtta och på göteborgsflottan tio skeppsskrifvare.[8]
Bygggmästare.Byggmästaren var en mycket vigtig person på ett skeppsvarf. Goda skeppsbyggmästare voro mycket eftersökta och betalades väl. De hade ensamma ledningen af och ansvaret vid skeppens byggande. Till dem lemnades ett s. k. “bestick“ eller uppgift å skeppets längd, bredd och djup, antal styckeportar m. m. och derefter hade de att bygga skeppet.
