En lanternemakare.
Tre à fyra lådmakare, som tillverkade styckelådor med
rullar och tillbehör.
Sex à tio mastmakare.
En murmästare, med sina gesäller.[1]
Tre à sju målare. En målarmästare införskrefs från
Tyskland år 1654.[2]
Två à fyra märsmakare.
Tre à sex nagelskärare.
Reparbansfolket, som bestod af en banmästare, trettio à
sextio hampspinnare och repslagare, tre à fyra häcklare, sex
à tio hjulvändare, fyra à åtta klenverkare, en bansopare och
en uppvindare.
Fem à fjorton ringarepojkar eller lärlingar.
Åtta à tjugu segelsömmare.
Två à fyra slipstensdragare.
Smeder, nemligen en ankarsmed, en artillerismed, en
grofsmed, en klensmed och en spiksmed. Af dessa voro
ankarsmeden och klensmeden mästare, som med sitt folk fingo
begagna flottans smedjor och utförde sitt arbete efter
faststäld taxa.[3]
Tre à sex snickare.
Stenhuggare funnos i Vätö, Bro och Frötuna socknar i
Roslagen, hvilka kallades “kronans stenhuggare“. Tolf
sådana uppfordrades åren 1647 och 1649 till arbete på
Skeppsholmen.[4] År 1655 förordnades, att hvar och en af dem skulle
hugga 200 fot sandsten för reparbansbyggningen, hvilket
skulle läsas upp i socknarnes kyrkor.[5] År 1665 skulle de
hugga sandsten mot betalning efter beting.[6]
Sex à elfva svarfvare.
Tolf à tjugo sågare.
Timmermän. Af sådana behöfdes etthundra stycken fast
anstälda på Skeppsholmen.[7] Men antalet gick ibland ned,
några gånger till blott femtio. Antalet måste då fyllas
genom tillfälligt för sommaren förhyrda. Sådana sökte man
först inom Stockholm eller s. k. stadstimmermän, men äfven
Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/171
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153
HANDTVERKSFOLKET.
