intorkning åtnjöt han afgångsprocent enligt räkningekammarens resolution.[1] Axelsson efterträddes 1646 af Hans Mårtensson (Kanterberg). Han skulle mottaga all provianten efter “cammarråds anordning“ och intet deraf förvandla, förbyta eller utlemna och ej heller annan proviant inköpa, utan amiralitetskollegiets vetskap och bifall. Till biträde fick han en skrifvare och sex proviantdrängar.[2] Efter att hafva till amiralitetskollegiets fullkomliga belåtenhet bestridt sin tjenst i trettio år, erhöll han afsked d. 8 dec. 1675. Året förut hade han adlats med namnet Kanterberg. Han efterträddes af Petter Hall. Enligt för denne utfärdad instruktion skulle han mottaga all till amiralitetet ankommande proviant, låta den pröfvas af vräkare och intaga i magasinet, hvad de godkänna och märka såsom godt. Hvarje år skulle han ingifva fullständig redovisning till amiralitetskamreraren och hvarje qvartal uppgift till kassören, å hvad proviant han utlemnat å lön.[3]
Proviantskrifvaren, som proviantmästaren erhöll till biträde år 1646, uppfördes sedermera i alla stater till och med år 1679, men de sex proviantdrängarne minskades 1657 till fem och år 1661 till tre, vid hvilket antal det sedan förblef. År 1654 tillkom en källarskrifvare (äfven kallad källarsven), som biträdde vid redovisandet af öl dricka, fastage och tunnor.[4]
Skeppsskrifvarne redovisade för provianten ombord till proviantmästaren, hvilken sammanförde deras räkningar i sin redogörelse. Till hans biträde för redovisandet af provianten på 1675 års stora sjögående flotta tillsattes en särskild underproviantmästare.[5]
Mjölnarne voro tre, en vid hvardera qvarnen å Ladugårdslandet, å Skeppsholmen och vid grynqvarnen i Kungsgården. Den förstnämda qvarnen utarrenderades år 1637 för tjugufyra tunnor “ostraffelig“ spanmål om året. Då mjölnaren malde åt amiralitetet, egde han behålla den vaniga tullskäppan eller hvar sextonde skäppa råg och hvar trettiondeandra skäppa malt.[6] Arrendet höjdes 1644 till trettio
