18.
FLOTTAN I KALMAR.
Åren 1676—1680.
Kalmar gamla skeppsgård,[1] som på 1500-talet var
skeppsflottans vigtigaste hamn, näst Stockholm, och senast år 1611
spelat en så vigtig roll i kriget med Danmark, var nästan
alldeles oberörd af krigen på 1640- och 1650-talen.
Anledningen var den, att dessa krig flyttades in på Danmarks eget
område. Men detta mägtade ej flottan under 1676—1679
årens krig. Den öfvermäktiga dansk-holländska flottan
flyttade då kriget till Östersjön; Kalmar med Kalmarsund
återtog sin gamla roll att vara en utpost för Stockholms
skärgård och en lämplig plats för svenska flottan att vara till
hands för den långa östersjökustens försvar. Det var ej
heller antagligt, att en fiendtlig flotta skulle våga sig in i
Stockholms skärgårds irrgångar, så länge det fans en stridbar
svensk flotta utanför.
År 1676. Efter den olyckliga striden vid Öland d. 1 juni detta år hade skeppen Wrangel (1), Draken (1) och Postiljon (3), brännaren S:t Jakob och en bojort gått in i Kalmarsund.[2] Amirallöjtnant Gustaf Horn erhöll befäl öfver dem och skulle föra dem längre in under Kalmar slott.[3] Der lågo de likväl, rapporterade Horn d. 24 aug., “illa och farligt för elaka och steniga grund rundt omkring“.[4] Horn befaldes då, att gå med alla fartygen till Dalarö,[5] dit han äfven lyckligt anlände d. 16 september.[4]
År 1677. Under vintern lågo blott tre bojorter i Kalmar.[6] Men sedan hufvudflottan blifvit i slaget mellan Stevn och Falsterbo d. 1 juli 1677 skingrad och till en del förstörd,
