så räddade sig två stora och åtta medelstora skepp, två kofferdiskepp, två brännare och två bojorter in i Kalmarsund under amiral Hans Wachtmeisters befäl.[1] För denna flottas proviantering anstäldes en särskild proviantmästare, Gideon Hjelman, som sedan stannade i Kalmar i samma egenskap ända till år 1680.[2] På hösten beordrades de flesta skeppen till Dalarö och inkommo dit d. 15 november.[2] Blott skeppen Andromeda (2), Nordstjernan (2) och Spes (2) lemnades qvar. De tvänne förstnämnda öfvervintrade i Kalmar under amirallöjtnant Werner von Rosenfelts befäl,[3] hvaremot Spes (2) låg öfver vintern i Karlshamn.
Den från Karlshamn undan fienden år 1676 flyktande skeppsbyggmästaren Gunnar Olofsson Root hade begifvit sig till Kalmar. Der fick han nu tjenstgöra åren 1677—1680. Bröderna Baumgardt hade i Kalmar ett skepp under byggnad, hvilket i januari 1677 inköptes af kronan och erhöll namnet Kalmar (2). Detta fick Root i uppdrag att fullborda, så att det kunde brukas till örlogs; kapten Nils Eriksson Wrång skulle upptackla skeppet.[4] Den 10 april 1677 rapporterades skeppet fullt färdigt.[5]
År 1678. Under de båda föregående åren hade Kalmar varit en blott tillfällig station för en del af flottan, men år 1678 blef Kalmar flottans hufvudstation. Ty den flotta, som under amiral Hans Wachtmeister gick d. 9 juni nämnde år från Elfsnabben ned till Kalmarsund, kom ej någonsin tillbaka till landets hufvudstad. Och härmed upphörde denna att vara förläggningsplats för hufvudflottan.
Amiral Wachtmeisters flotta i Kalmarsund utgjordes af nio stora, tolf medelstora och tre små örlogsskepp, fem kofferdiskepp, tretton bojorter och fem brännare.[6] Närmast Wachtmeister i befälet voro amiral Erik Sjöblad och amirallöjtnant Werner von Rosenfelt. Då det led mot hösten, erhöll Wachtmeister befallning af konungen att öfverlägga med de andra amiralerna, huruvida ej flottan kunde ligga öfver vintern i Kalmarsund, hvarigenom hon kunde börja “agera“ nästa vår flera månader tidigare, än om hon skulle ligga i Stockholm
