pump igen kunna blifva upptagna.[1] Men generalqvartermästarlöjtnanten Palmqvist utverkade tillstånd af konungen att få bestycka dem till skansens försvar.[2]
Efter befallning af konungen upplöste Ebbe Simonsson varfvet i senare hälften af augusti 1676. Byggmästar Gunnar Root och timmermännen begåfvo sig till Kalmar. Kort derefter kommo danskarne till Karlshamn, utplundrade varfvet och förde de två halffärdiga jakterna till Köpenhamn. Simonsson beröfvades allt hvad han egde och flydde med hustru och barn undan fienden till Vexiö.[3]
Karlshamn och skansen förblefvo dock ej längre än ett halft år i främmande händer, ty d. 8 mars 1677 måste den danska besättningen kapitulera för riksrådet Johan Gyllenstjernas trupper. Den 8 aug. samma år beslöt amiralitetskollegium, att varfvet i “Bookulla“ skulle nedläggas[4] och i januari 1680 flyttades de af varfvets timmermän, som voro qvar, till det nya varfvet i Kalmar.[5] Den som blef mest lidande härpå var inspektor Ebbe Simonsson. Han skref d. 24 jan. 1680 från Karlshamn, dit han då kommit tillbaka, att han saknade både kläder och föda, att han ej erhållit någon lön sedan 1675 och att han, efter att tjenat vid sjöstaten i fyratiofem år, var alldeles utfattig.[6] Amiralitetskollegium beslöt med anledning häraf att anhålla hos konungen om något “beneficium“ för honom.[7]
26.
MEDELPADS VARF.
Åren 1666—1680.
Den 19 december 1664 beslöt regeringen att ett varf för
byggande af furuskepp skulle anläggas på försök i Norrland.[8]
