af hvilka det förra blef färdigt 1672 och det senare 1673.[1] I slutet af sistnämnda år sattes skeppet Sundsvall (2) på stapeln[2] samt upptacklades och blef färdigt 1674. Dessutom byggdes en skuta hvartdera dessa båda år.[3]
Skeppet Laxen (2) gick af stapeln i slutet af juni 1675.[4] Afsändningen från Stockholm af tacklingen till skeppet blef så fördröjd, att hon ej kom fram till varfvet förr än d. 14 okt. 1676. Som en sträng vinter inträffade kort derefter, så blef skeppet qvar och kom ej till Stockholm förr än i juni 1677.[5] Kort derefter kom Laxen (2) ut till flottan i Dalarö. Skeppet besigtigades då af amiral Hans Hansson Clerck, som rapporterade till amiralitetskollegium, att han funnit det mycket godt och minst lika dugligt som Hieronymus (ett stort skepp af ek, bygdt på Gotland och inköpt af kronan), hvarför han tillstyrkte, att skeppsbyggeriet vid Medelpads varf måtte fortfarande bedrifvas, då man kunde få så goda skepp för godt pris.[6]
Skeppet Ekorren (3) sattes på stapel i juni 1676, gick deraf på hösten 1677 och skulle genast upptacklas, men vintern kom emellan, så att det ej kom till Stockholm förr än i maj 1678.[7]
Det sista skeppet, som byggdes på Medelpads varf, var Abborren (3). Kölen sträcktes i början af år 1678 och skeppet löpte af stapeln i augusti samma år. Det upptacklades emellertid ej förr än i juni och juli 1679 samt kom i början af augusti till Stockholm.[7] Tacklingen hitskickades med skeppet Nordstjernan (2), som sedan undergick svår reparation å Medelpads varf. Ehuru blott åtta år gammalt, var det dock redan så dåligt, att utom sjelfva botten på skeppet, måste allt göras nytt.[8]
Med amiral Hans Wachtmeisters tillträde till amiralitetets styrelse gjorde sig den åsigt gällande, att blott skepp af ek dugde till örlogs och för byggande af sådana skepp gjordes stora anstalter. I öfverensstämmelse härmed resolverade konungen d. 5 mars 1679, att “furuskeppsbyggeriet i Norrland“ skulle upphöra.[9]
