De flesta förläningar bestodo i kronans gods, hvilka
bortgåfvos till evärdlig egendom. Finge detta hejdlöst fortgå,
skulle statsverket förr eller senare blifva alldeles utblottadt.
Till förebyggande häraf beslöts vid Norrköpings riksdag år 1604:
att å alla donationer i jordagods skulle vid inträffande
regentombyte sökas stadfästelse hos den nye konungen;
att löntagare ej egde rätt att sälja eller förpanta godset,
utan efter föregången hembjudan till konungen; och
att om löntagare afled utan manliga bröstarfvingar,
förläningen skulle återgå till kronan.[1]
Donationsbrefven utfärdades icke efter något visst
formulär, utan vilkoren, under hvilka förlänandet skedde, voro
mycket vexlande. De förläningar, hvarom här är fråga,
utgjordes af krono- och skattehemman, kyrko- och
klosterhemman, “gårdar“, ödeshemman, kronoqvarnar, tomter i
hufvudstaden, kronogods och domäner i Livland och Pommern,
hemmansräntor samt vissa natura prestationer. De bortgåfvos
dels med skyldighet att utgöra skatterna, dels med
skattefrihet, dels ock med frälsemannarätt åt både frälse- och
ofrälsemän. Beträffande tiden, för hvilken de bortgåfvos, kunna
de indelas i tre hufvudgrupper:
a) för evärdlig tid med full eganderätt;
b) på viss tid:
så länge löntagaren innehade sin tjenst,
så länge han tjenade kronan,
för hans lifstid,
för hans och hustruns lifstid,
för hans och hustruns lifstid, så länge hon var enka;
c) på obestämd tid att efter löntagarens död fortfarande
njutas af:
hustru och arfvingar,
hustru och bröstarfvingar,
hustru och manliga bröstarfvingar enligt Norrköpings
beslut,
hustru och äkta d:o enligt d:o.
Utom dessa verkliga förläningar, så erhöllo äfven enskilda skattefrihet för sina gårdar och skattehemman, hvarvid dock vanligen undantogos krigsgärder, kyrkotionde samt
- ↑ A. von Stjernman: riksdagars beslut I: 559.
