Kopparräntan anvisades af kammarkollegium i kopparplåtar, som tillverkades vid Avesta bruk af den ur Falu grufva upptagna malmen. Under tillsyn af en löjtnant eller fänrik kördes plåtarne till Vesterås, hvarifrån de hemtades till Stockholm med strussar eller espingar.[1] Men på vintern forslades plåtarne landsvägen fram till Stockholm. Forlön till sex bönder för en transport i februari 1650 från Avesta till Stockholm af 4,488 daler s. m. i kopparplåtar gick till 671⁄2 daler,[2] en kostnad af 11⁄2 procent.
Tullmedlen i landsorten infordrades genom utskickade officerare på samma sätt, som tillgick med grundräntan.[3] År 1662 skickades en bojort till Åbo att hemta 4,000 daler i tullmedel.[4]
Och på samma sätt gick det äfven till vid indrifvandet af städernas kontributioner. En särskild officer, oftast en för hvarje landskaps städer, utskickades att af borgmästare och råd mottaga dessa medel.[5] En skeppare skickades år 1637 med galioten Bönan till Viborg att hemta stadens kontribution, dels i penningar och dels i proviant.[6]
Den vid 1664 års riksdag beviljade skeppsbyggnadsgärden uppbars äfven af amiralitetets utskickade i provinserna.[7] Åtta löjtnanter förordnades i Sverige samt major Peter Ridder och kapten Didrik Wrangel i Finland att infordra denna gärd.[8]
Utgifter.Stat för amiralitetets utgifter faststäldes hvarje år af k. maj:t och infördes med specifika lönestater i årets riksstat. Dessa utgiftsstater voro dock egentligen blott förslagsstater, emedan medel till utgifternas bestridande så ofta saknades. Och som löntagarne alltid hade lön att fordra, så blef det sed, att vid hvarje större penningremiss först löna personalen och använda hvad som blef öfver till flottans underhåll. Detta förfarande klandrades skarpt af konungen år 1675. Han förordnade, att medlen skulle alltid i första rummet användas till anskaffande af tackling, ankaren, skeppsvirke, segelduk, proviant och handtverkares aflönande, men först
