större, än han kan med pennan representeras“, har största
delen af Hollands officerarne måst afskedas.[1]
År 1649 funnos ej penningar i kassan till en utgift å 60
daler, utan beloppet måste försträckas ur armbössan.[2]
År 1654 var bristen i kassan så stor, att tillgång ej fans
att utbetala den vanliga begrafningshjelpen af några få daler,
när barn eller hustrun dog. Kassan var alldeles läns.[3]
År 1656 d. 21 februari skref amiralitetskollegium till
riksamiralen Gabriel Oxenstjerna: “Ett offentligt upplopp och
myteri tilldrog sig i förliden vecka bland timmermännen här
på Skeppsholmen, i det de enhälleligen hade samlat sig att
blifva alldeles utaf Holmen till dess de finge några
penningar, så man igenom gevaldigern och profossen måste låta söka
och hemta dem igen, hvaraf en är insatt, som man
presumerar vara största upphofvet och banemannen till samma
uppror.“ I sammanhang härmed meddelar kollegiet vidare, att
alla på Skeppsholmen, “så officerare som handtverkare och
samtlige gemene äro om sitt uppehälle högeligen nödstälda
och beträngda, så att man för deras qvidan och klagan fast
icke hafver vetat hvad medel man skall gripa vid handen
att ställa dem tillfreds med.“[4]
Kort derefter skref kollegiet till konungen och begärde
penningar till inköp från Riga af hampa, enär tacklingen
slitits så mycket på de sistlidet år utevarande skeppen och på
det ej det ena skeppet nödgades ligga i hamnen, medan det
lånar sin tackling till att hjelpa det andra.[5] Sedan penningar
ändtligen erhållits, skickades skeppet Fortuna (3) på hösten
till Riga, men kom tillbaka utan hampa, emedan de i
betalning lemnade vexlarna ej godkänts och någon hampa ej kunnat
erhållas på kredit.[6]
År 1657 skref amiralitetskollegium till riksviceamiralen
K. G. Wrangel och klagade öfver den stora bristen på allting,
först och främst på penningar, men äfven på hampa,
skeppsvirke, segel, flaggduk, farkoster för nödiga transpoter etc.[7]
År 1658 heter det: “Arbetsfolket lefver nu på den åttonde
månaden utan lön och officerarne med vintervakten, af
