hvilken största delen förlöper och undandrager sig sin skyldiga
tjenst, lida en sådan nöd på deras nödtorftiga underhåll, att
det icke står till att beskrifva.“[1] Till råga på eländet gick
ock pesten denna tid i Stockholm.
År 1659 inkommo två bönder från Åland in i
amiralitetskollegiets plenisal och begärde betalning för åtta läster kalk
efter 31⁄2 daler lästen. Men “som inga pengar finnas här i
kassan“, så fingo de en invisning hos befallningsman på Åland
å 28 daler.[2]
År 1661 anmälde riksamiralen i rådet, att arbetet på
Skeppsholmen alldeles “studsar“ af brist på medel.
Riksskattmästaren svarade, att några medel icke funnos disponibla.[3]
År 1669 klagade riksamiralen i rådet, att han icke hade
något att betala arbetsfolket med, utan nödgats hålla sig borta
från staden, på det han icke skulle blifva öfverlupen af det
beträngda folket.[4]
År 1671 klagade riksamiralen åter i rådet, “att det så
slätt står till vid amiralitetet, att om icke nu snart medel
anförskaffas, går det alldeles på grund“ och amiral
Stjernsköld befarade, att om det skulle fortfara att gå så med
amiralitetet, som det en tid gått, finnes inom tio år icke ett skepp
att lita på.[5]
År 1672 sökte amiralitetskollegium att få låna penningar
mot tolf procent ränta, men lyckades ej få några.[6]
År 1673 i augusti skref kollegiet till konungen, att
handtverksfolket då hade fyra månaders lön att fordra och att det
var dem omöjligt att härda ut längre, utan att få något till
sin föda.[7]
År 1674 vid ett sammanträde i amiralitetskollegium i
februari beklagade amiral Nils Brahe den stora förlust, som
amiralitetet årligen led genom penningbristen, “ty nu måste
varor uppnegotieras på kredit och blifva derigenom hundra
procent dyrare, än om de betalades kontant. Då nu
amiralitetsbetjente i brist af kontanta penningar i stället toge
proviant i afräkning å deras innestående lön, men provianten
beräknas efter det dyra pris, som amiralitetskollegium derför
Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/285
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
267
PENNINGBRIST.
