| Sollefteå | Sillre | |
| sågare under sju månader | 7 man | 4 man |
| flottkarlar hela sommaren | 5 „ | 5 „ |
| sågare under hela året, som underhöllos af kronan | 5 man | 3 man[1] |
Här sågades af tolf à sexton alnar långa timmerstockar 2, 21⁄2 à 31⁄2 tums plankor, af 10 alnars stockar 11⁄2 tums bräder och af åtta alnars stockar endast enkla bräder.[2] För hvad som höggs på kronobondes egor, erlades icke någon ersättning till bonden, men med skattebonde öfverenskoms om ett skäligt pris för hvar stubbe.[3] För stockarnas framförande till sågarna ackorderades särskildt med allmogen.[4]
Åren 1664—1680 fördes från dessa sågars lastplatser med kronans flöjter, strussar och bojorter sextiotre fartygslaster bräder till Stockholm, eller i medeltal fyra om året, utom hvad som åtgick å Medelpads varf. Sågarne gingo med god fördel. Enligt 1670 års räkenskaper gick kostnaden för året till 1,301 daler, under det plankor och bräder levererats till Skeppsholmen för ett värde af 3,300 daler och till Medelpads varf för 309 daler.[5] Amiralitetskollegium skref äfven till “guvernören“ i Norrland, att icke tillåta det några sågqvarnar af privat folk uppsättas, “cronones till prejudice“.[6]
Med norrlandssågarnes tillkomst upphörde de stora plankuppköpen från Tjust. Det enda furuvirke, som amiralitetskollegium derefter direkt uppköpte, var från Kronoby socken i Österbotten. År 1673 öfverenskoms med socknemännen derstädes, att de skulle hvarje år leverera ettusen tolfter 9 alnars bräder efter 2⁄3 daler pr tolft.[7] Detta aftal gälde och tillämpades ännu år 1680.[8]
Master erhöllos dels från Vermland, der amiralitetet inrättade ett eget masthygge, dels ock genom uppköp, förnämligast från Riga, men äfven från trakten af Göteborg, i Tjust, från Valdemarsvik, Sundsvall, Uleå och Ekenäs.
År 1636 beslöts i rådet att låta utgå förbud för afverkning och försäljning af stora mastträd i Vermland och på Dal.[9] Genom ett k. plakat d. 20 mars 1674 förklarades alla
