handen en blottad värja. Bakom konungen flyger en engel, hållande i sin venstra hand en löfbärskrans och i högra handen Spiran.“[1]
År 1647 uppsatte amiralitetskollegium en “designation öfver hvad behöfves för ett skepps fullständiga utrustning“, upptagande “uppstående vant, löpande tackel, två nya och två halfslitna märssegel, en ny och en halfsliten fock, ett godt skönvallssegel (storsegel), mesan, blinda (segel under bogsprötet), bofvenblinda, två bramsegel, ett kryssegel, fyra ankaren, fem ankartåg, två varpankaren, två kablar, en pertlina, två fångkedjor, två änterdraggar med kedjor, pumpar med tillbehör, en lös pump, ett lispund pumpläder, en stor och två små jernpannor, skanskläde rundt om skeppet och märskorgen, sex splitsknopar, tre klohammare, fyra måkar, fyra kofötter, två roddarpinnar, en stor stång, två vagnar, fyra lodlinor med lod, sex kompasser, tolf läderämbar, sex nakterglas, en stor lanterna, tolf små lyktor och en esping med tillbehör.“[2]
Tacklingen var svår. Amiral Hans Wachtmeister uppmanade år 1678 amiralitetskollegium att tillse vid då pågående upptackling af skeppet Carolus XI, att “tackel och tyg icke måtte blifva för svårt, hvilket lärer hafva varit skeppet Cronans ruin och undergång, utan af fin och ren hampa tillverkas, så att tacklingen derigenom må blifva lätt.“[3]
Skeppens båtar kallades espingar och byggdes lika långa som skeppen voro breda.[4]
Till flottans utredning år 1645 anskaffades från Vätö i Roslagen femtio à sextio par handqvarnar af sten att brukas på skeppen.[5]
År 1668 beslöt man att förfärdiga “præsenter“ (pressenningar) för luckorna på skeppen.[6]
Till barlast användes jern, som blifvit dömdt till vrak och hvilket erhölls från bergskollegium.[7] Men då sådant ej kunde erhållas för skeppet Carolus XI (1), barlastades detta med ettusen skeppund jernmalm från Utö.[8]
På de stora skeppen inreddes kajutan med ganska stor prakt. För kajutan på Scepter (1) anskaffades år 1638 tjuguen
