åren 1651—1652. Vid Rynings afgång voro riksråden Åke Ulfsparre och Herman Fleming amiralitetsråd. Den senare hade dertill utnämnts d. 29 januari 1650 och var då holmamiral. Han öfvertog nu ledningen inom amiralitetskollegium och utvecklade en mycket liflig verksamhet. Men sedan han 1653 blifvit president i kammarkollegium, tog detta embete hans tid så i anspråk, att han ej fick någon tid öfrig för amiralitetet.
Riksrådet och amiralen Åke Ulfsparres period åren 1653—1656. Han hade åren 1640—1645 varit riksamiralens biträde eller “assistent“ och sedan landshöfding på Gotland. Den 17 juni 1648 blef han utnämnd till riksråd och amiralitetsråd. Efter Herman Fleming öfvertog Ulfsparre 1653 amiralitetets ärenden och ledde dem med nit och skicklighet till i januari 1657. Han föll då i en sjukdom, som slutade med döden d. 27 juli samma år.
Denna tid började man, som ofvan är nämdt, utnämna andra än riksråd till amiralitetsråd. Detta var förhållandet med majoren vid amiralitetet friherre Sten Bjelke och amirallöjtnanten Gustaf Wrangel. Den förre utnämndes i februari 1653 till amirallöjtnant och amiralitetsråd, men afgick redan i juli 1655 efter att egnat blott obetydligt af sina krafter åt amiralitetet. Icke desto mindre blef han i juli 1657 riksråd och amiral och är äfven såsom sådan uppförd i amiralitetsstaterna åren 1658—1660, ehuru han ej gjorde någon tjenst vid amiralitetet.
Gustaf Wrangel utnämndes till amiralitetsråd d. 5 april 1653. Han blef en af kollegiets flitigaste ledamöter och saknade ej heller förmåga. Han afskedades af konung Karl Gustaf d. 20 juni 1659.[1]
Mycket litet spåras i denna tids handlingar någon verksamhet af riksamiralen Gabriel Oxenstjerna. Gustaf Wrangel skref d. 24 jan. 1656 till Oxenstjerna, som då vistades på Rosersberg med anledning af hustruns nyligen timade död, och bad om ursäkt för att han måste besvära honom med underskrift af några bref. Som likväl amiral Ulfsparre väntades om några dagar till Stockholm, så skulle riksamiralen icke vidare behöfva besväras med några underskrifter, utan “må kunna hafva någon respiration under sin svåra sorg“.[2]
