Öster- eller Vestersjön eller kommer i någon hamn, skall den ena den andra vänligen undfå och med hvar sin vanliga lösen helsa och hedra. Men intet deröfver tillbjuda eller anmoda någon annan justification, ehvad pretension den ene eller andre på maris dominium eller hamnen göra kan eller må. Det samma skall ock tagas i akt, när ett eller tu skepp möta annat. Men möta ett eller tu skepp en hel flotta, då skall det eller båda jemte lösen fälla på sitt stora toppsegel, så länge det eller de, flottan komma förbi eller flottan i hamn satt hafver. Och blifve ej vidare till flaggans invecklande hållna eller anmodade. Men så framt flera skepp än tu äro i följe och alltså göra en flotta, då skall man sig på båda sidor med lösen åtnöja låta och ingen till toppsegels fällande, än mindre till annat anmodad varda.“ Punkt XV: “Genom Öresund och Belt måga en, två, tre, fyra eller högst fem svenska örlogsskepp löpa i flotta, och tillika utan någon föregången notifikation till Hans maj:t i Danmark eller dess successorer; och när de komma i Öresund, skola de, som förr sagdt är, skjuta svensk lösen och fälla på stora toppseglet för fästningen Kronborg, så länge de löpa förbi. Finna de der för sig Hans maj:ts i Danmark skepp eller flotta, då vare det allt räknadt för ett och ingen blifve till mera förbunden, mycket mindre anmodas någon justifikation eller flaggornas invecklande eller intagande.“[1]
Genom freden i Köpenhamn den 27 maj 1660 blef östra kusten af Öresund definitivt svensk. Då skedde i dessa honnörsbestämmelser den väsentliga ändring, att toppsegelfällandet skulle alldeles upphöra, så för Kronborgs fästning som för dansk flotta. Vid passerandet af nämnda fästning skulle blott svensk lösen skjutas, hvilken skulle besvaras med dansk lösen. Danska örlogsskepp skulle vid passerandet af Helsingborgs fästning på samma sätt skjuta dansk lösen, hvilken skulle besvaras med svensk lösen.[1]
Vid ratifikationen af fredsfördraget i Lund d. 26 sept. 1679 öfverenskoms i 18:e punkten: “Med helsningarne till sjös blifver det efter de förra derom gjorda afhandlingar, så att skeppen allenast med skjutande hvarandra helsa, utan att fälla något segel.“[2]
