25 juni. Den 28 kallade amiralen alla skeppscheferna till sig på Scepter (1) och underrättade dem om den beslutade landstigningen på Femern. På qvällen samma dag gick flottan till sjös; Torstensson medföljde på bojorten Postpferd. På morgonen följande dag kom flottan under Femern. Kl. 7 e. m. verkstäldes landstigningen på norra kusten af ön; skansarne intogos och fienden fördrefs. Skeppet Gripen (3) beordrades till Femern-sundet att samla skutor för rytteriets öfverförande.[1]
Slaget på Kolberger Heide d. 1 juli. Bittida på morgonen d. 1 juli kommo skeppen Jägaren (3) och Fortuna (3) tillbaka från Stralsund och meddelade, att man hade föregående afton sett danska konungen utanför Möen med en flotta af fyratio skepp.[1] Denna hade d. 29 juni seglat från Köpenhamn under konung Kristians öfverbefäl. Hon var fördelad på fyra eskadrar, af hvilka riksamiralen Jørgen Wind på Patientia (1) förde den 1:a, riksviceamiralen Joakim Grabow på Lindormen (2) den 2:a, konungen sjelf på Trefoldighed (1) den 3:e och amiral Pros Mund på S:t Sofia (1) den 4:e. Tillhopa utgjordes flottan af tre stora, åtta medelstora och nitton små skepp, förutom åtta flöjter, galejor och brännare med tillhopa 802 stycken och 4,376 mans besättning.[2] Den danska flottan var således icke obetydligt underlägsen den svenska.
Kl. 9 f. m. d. 1 juli kom danska flottan i sigte. Amiral Fleming gaf genast order att lätta och gick med sin flotta efter vestra kusten af Femern åt Kielerbugten till inåt Kolberger Heide, der farvattnet ej var så trångt. Danska flottan följde efter och öppnade elden omkring kl. 1 e. m.[1] Efter några timmars ömsesidigt beskjutande, hvarvid flera danska skepp blefvo illa tilltygade, drog sig fienden undan. Fleming skulle just förfölja honom, då en storm uppstod och mörkret föll på, så att han måste afstå derifrån.[3] Intet skepp förlorades dock å någondera sidan och förlusten af folk var så liten, att striden ej kan hafva varit blodig. Inräknadt förlusterna vid Femerns intagande hade svenska flottan blott 32 döda och
