Wachtmeister och Hans Hansson Clerck att jemte öfverkommissarien Erik Ehrensköld resa till konungen för att afge relation om flottans tillstånd.[1] Man kan ej undgå att tänka sig detta som ett förflyttadt amiralitetskollegium med konungen som president.
Wachtmeisters blifvande magt och myndighet var således redan vid början af år 1677 ganska väl förberedd och han började känna sig fast i sadeln. Grefve Nils Brahe hade klandrat en utnämning till kommendör, som amiralitetskollegium beslutat vid ett sammanträde, der han ej var närvarande. Detta gaf amiral Wachtmeister anledning att yttra till protokollet d. 3 maj 1677: “Han ville protestera mot grefve Nils Brahe, sägandes honom böra komma i collegio och icke blifva hemma sittandes och rata, hvad de andra göra och gjort hafva, hvilket han icke kan tåla efter derutinnan verserar kongl. maj:ts och kronans tjenst och intresse, särdeles efter kongl. maj:t hafver befalt honom advertera sig, hvad och huru verket här vid staten blifver skött och handteradt“.[2] Den högättade förmannen fick finna sig i detta svar, men upphörde så småningom att bevista sammanträdena och afgick alldeles i september 1677.
Riksrådet och amiralgeneralen Henrik Horns korta kommando öfver flottan april—juli 1677 befordrade än mer Wachtmeisters utsigter, ty derefter upphörde konungen att vända sig till utom amiralitetet stående för att erhålla öfverbefälhafvare.
Den disposition af amiralitetets medel, som vintern 1676 varit Lorents Creutz anförtrodd för flottans tidiga utlöpande, hade d. 5 januari 1677 öfverlemnats till rikskammarrådet grefve Göran Gyllenstjerna, hvilken då utnämndes till amiralitetsråd. Han skulle hafva minst trettio stora och små skepp färdiga att gå till sjös, så snart skären blifvit rena.[3] Hans verksamhet i amiralitetskollegium kan anses afslutad med augusti 1677.[2] Ungefär samtidigt afgick Henrik Horn. Riksamiralen Stenbock, som blifvit restituerad i sitt embete d. 9 november 1677, hade af konungen erhållit uppdrag att försvara rikets gräns mot Norge och begifvit sig till Göteborg.[4] Intet verkligt hinder fans således för Wachtmeister att intaga den ledande ställning inom amiralitetet, hvartill hans lynne, håg och förmåga kallade honom. Han tillbragte större delen af
