Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/434

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
416
43. SJÖTÅG.

viceamiralerna Wilte Corneliusson de With på Brederode och Peter Floris på Josua. Hon bestod af trettiofem skepp, hvaraf tre stora, tjugutvå medelstora och tio små, förande 1,170 stycken.[1] Holländska flottan var således ej obetydligt underlägsen den svenska.[2]

Vid dagningen d. 29 oktober gick holländska flottan till segels för nordvestlig vind, hållande sig först åt skånska landet och sedan i leden midt emellan Kronborgs och Helsingborgs fästningar. Den påräknade verkan af dessa fästningars eld mot den fiendtliga flottan uteblef alldeles. Riksamiralen gaf strax signal åt svenska flottan att gå till segels och kryssa holländska flottan till möte åt Helsingborg. Sjelf gick han kl. 8 f. m. med sitt skepp Viktoria (1) att anfalla amiralskeppet Eendragt, hvilket genast sekunderades af Brederode och några andra holländska skepp. I denna strid, som Viktoria (1) kämpade ensam, blef det ganska illa tilltygadt, men äfven de fiendtliga skeppen blefvo ganska svårt skadade, så att de måste lemna Viktoria (1). Detta hade fått sitt mesanspröt afskjutet och dref åt land åt helsingborgssidan, der riksamiralen lät fälla ankar för att reparera. Amiral Opdam måste flytta sin flagg från Eendragt till ett annat skepp. Då skeppet Brederode gått från Viktoria (1), anfölls det af amiral Bjelkenstjerna på skeppet Draken (1). Efter två timmars skarpt skjutande kom kapten Lou på skeppet Wismar (2) till, då Brederode eröfrades och sjönk strax derefter under land åt selandssidan; viceamiral de With och mycket folk på skeppet blefvo skjutna eller drunknade. Vid stridens början hade äfven amiral Sjöhjelm på Cesar (1) anfallit viceamiral Peter Floris på Josua, hvilken senare förlorade lifvet. Sjöhjelm blef skjuten i axeln och hans skepp måste draga sig ur striden att reparera. Som fienden mest sköt på master, segel och tackling, hade flera af de svenska större skeppen måst fälla ankar vid stridens början för att reparera och några kommo på grund vid skånska sidan. När derför fienden efter fyra à fem timmars batalj lät svenskarne “behålla platsen och reputationen“ och “skyndade sig undan åt Köpenhamn“,

  1. S. Natt och Dags uppgift i Tidskrift för Sjöväsendet år 1900 sid. 125—126.
  2. Den vanligen förekommande uppgiften att af svenska flottan deltog ej Gustaf Wrangels 4:e eskader i striden, utan låg overksam under Hven, är ej med verkliga förhållandet öfverenstämmande.