högre skattat fäderneslandets bästa och välfärd än edra egna privata konsiderationer och velat hellre gå med heder på fienden, än så nesligt, som nu skett är, vända tillbaka, hvarigenom våra vapens reputation prostitueras för hela verlden och förlusten af våra tyska provinser blir viss. Haden I efterlefvat eder instruktion, haden I varit ursäktad, om olycka skett. För det fyra eller fem skepp af oväder blifva skadade, törs ej hela flottan gå i sjön, utan sökt hamn och likväl sändes åtta eller nio skepp åstad att blifva ett säkert rof för fienden. Således bevisen I att både mod och råd felas“.[1] Förutsägelsen om tyska provinsernas förlust besannades snart, ty af de få fasta platser, Sverige egde qvar på andra sidan södra Östersjön, förlorades Wolgast d. 10 november och Wismar d. 13 december. Med Wismar föll äfven skeppet Falken (2) i danskarnes händer.[2]
Ofvan[3] är redogjordt för den undersökning, som anstäldes med anledning af flottans fruktlösa expedition samt den på grund deraf meddelade dom.
I Göteborg lågo vid årets början konvojskeppen Amarant (2) och Andromeda (2). I slutet af april beordrades kommendör Mårten Ankarhjelm att segla med det förra ut på kryssning i Kattegatt för att uppbringa brandenburgska och holländska kapare.[4] Han kom dock icke af från Göteborg förr än d. 25 maj, fick d. 31 en kapare i sigte, som han förgäfves jagade två dagar, och gick sedan in till Marstrand att få vatten. Den 10 juni låg han vid Vinga och d. 30 å Riföfjorden (Ny Elfsborgsfjorden).[5] I slutet af juni beordrades han att gå in till Göteborg och jemte Amarant (2) äfven taga Andromeda (2) ut på kryssning samt uppbringa alla holländska skepp, han kunde komma öfver.[6] På grund af bristande proviant kunde han dock icke afsegla från Göteborg förr än d. 31 augusti. Han lade sig vid Ny Elfsborg och rapporterade d. 15 september att fem danska örlogsskepp hade varit vid Vinga och rekognoscerat.[7] Dessa hade under amiral Markuor Rodsten seglat från Köpenhamn d. 6 sept., men torde snart hafva vändt tillbaka.[8]
