ut från kusten i friare vatten. Amiral Markuor Rodsten anföll nu med större delen af sin eskader Draken (1) och de qvarlemnade skeppen. Draken (1) tvingades att stryka med biträde af strandvakten på Stevn. Mars (1) och Cesar (1) måste gifva sig, sedan de blifvit skjutna redlösa. Flygande Vargen (K) löpte på Falsterboref och blef der tagen under natten.[1] De återstående tre skeppen Hieronymus (1), Merkurius (1) och Kalmar (2) räddade sig in till Malmö, hvarest de anföllos på eftermiddagen d. 2 juni af fyra skepp från den till Sundet nyss anlända holländska hjelpflottan. De två förstnämnda gåfvo sig efter två timmars tappert motstånd, men kommendör Johan Bogman satt eld på Kalmar (2), hellre än att det nya skeppet skulle falla i fiendens händer.[2]
Emellertid kämpade Horn en hård strid med den utmärkte danske amiralen Juel. Derunder gick vinden på vest, så att danska flottan, som var under Falsterbo, kom i lofvart och Juel lyckades dervid att afskära sju skepp från svenska flottan. Denna råkade nu i oordning och efter en skarp fäktning, hvarunder Juel måste flytta sin flagg först till Fredericus Tertius (52 stycken) och sedan till Charlotta Amalia (54 stycken), måste Horn efter middagen söka sin räddning och begagnade en frisk nordvestvind att draga sig undan åt Bornholm, förföljd af danska flottan.[3] Härunder inträffade att kapten Fredrik Coijet på Svenska Lejonet (2) “begick den galenskapen att vända tillbaka och segla rakt in i fiendens flotta, der han utan synnerligt motstånd lät taga sig“.[4] Detta skedde omkring kl. 4 e. m. Förföljandet upphörde först vid nattens inbrott. Nils Juel återkom med sin flotta till Kjögebugt d. 4 juli.[5]
Båda dagarnas förlust utgjorde alltså fem stora och två medelstora örlogsskepp samt ett kofferdiskepp, utom en bojort och två brännare.[6] De öfverlefvande af besättningarne fördes fångna till Köpenhamn. Af dessa voro tjugufem officerare, hvaribland majorerna Matts Dynkirck, Fredrik Taube och Erik Rosenfelt, kommendör Erik Persson Psilander,
