45.
LOTSINRÄTTNINGEN.
Personal. Lotserna kallades allmänt för styrmän. Andra styrmän
voro de, som utgjorde en af underofficerskårens trenne stater.[1]
Dessa senare kallades visserligen till skilnad från de förra för
“kronans styrmän“, men småningom fann man oegentligheten
af den lika benämningen, hvarför man från och med år 1671
började kalla styrmännen i skärgården för lotsmän.[2]
Lotsarne hade i början ingen gemensam chef och hörde icke under amiralitetet. Första gången som amiralitetskollegium tog någon befattning med dem var år 1655, då ålderstyrman Johan Månsson beordrades att inspektera “amiralitetspiloterna“ i Stockholms skärgård och tillhålla dem att uppsätta remmare på hvar deras grund.[3] Men sedan sjöfarande genom sjölagen d. 12 juni 1667 blifvit ålagda att taga lots, hvilken skulle på eget ansvar styra skeppet, började amiralitetskollegium att meddela bönder i skärgårdarne öppna bref, innehållande tillstånd att lotsa vissa leder, såsom Stockholm—Landsort, Stockholm—Sandhamn, Herrhamra—Oxelösund, Oxelösund—Baresund m. fl., allt under vilkor att lotsa kronans skepp och farkoster utan någon ersättning, att gifva kronans styrmän företräde att lotsa, när de voro tillstädes, samt att alltid vid lotsning in till Stockholm anmäla sig hos ålderstyrmannen vid amiralitetet och icke utlotsa något fartyg derifrån utan hans vetskap och tillstånd.[4]
Amiralitetskollegium ansåg sig således vara den sjelfskrifna myndigheten att taga hand om lotsinrättningen. Något bemyndigande i detta hänseende erhöll dock icke kollegiet förr än år 1674 genom k. maj:ts öppna bref d. 10 december “angående lotsmännen, som skola brukas i skären mellan Stockholm och Dalarö“. Dessa skulle förordnas af amiralitetet och
