Fredrik Herman Höjer. Han skulle väl utmärka alla grund i lederna, uppmäta deras bredd och utsätta i ritningarne vissa tecken på de ställen, der man kunde lofva. Likaså skulle antydas vid hvilka holmar, man kunde ankra, djupet och ankargrunden, antingen han var lerig, sandig eller stenig. Han skulle ock rita af Landsort och Sandhamn, när man är en eller två mil ute i sjön, “huru de sig presentera med sina himlar“. Afritningen eller kartan skulle han inlemna till amiralitetskollegium, men fick sjelf icke behålla någon kopia deraf.[1]
Året derpå skickades Höjer till Kalmar att biträda amirallöjtnanten Werner von Rosenfelt att afrita alla grund och skär i Kalmarsund och deröfver affatta två kartor, af hvilka Rosenfelt skulle få behålla den ena och den andra öfverlemnas till amiralitetskollegium. Allt detta skulle utföras i största hemlighet.[2]
I en för samme Rosenfelt år 1680 utfärdad instruktion rörande inspektionen af lotsväsendet i riket förordnades att han skulle “formera vissa (säkra) kartor öfver kusterna“. Dessa kartor skulle inlevereras till amiralitetskollegium och fingo icke visas för någon.[3]
Den första tryckta kustbeskrifning öfver Östersjön utkom år 1644 och är författad af ålderstyrman Johan Månsson. Han erhöll nemligen detta år privilegium att utgifva en beskrifning öfver alla landkänningar, inlopp och hamnar med hvad dertill hörde, som ock öfver alla resorna från en hamn till en annan i hela Östersjön. Denna bok fick ingen ånyo upplägga och trycka vid vite af 100 daler och upplagans konfiskerande.[4] Året derpå utkom hans karta öfver Östersjön.[5]
År 1671 uppdrogs åt kapten Gustaf Adolf Sparre att med biträde af ålderstyrman Per Gabrielsson upprätta noggranna beskrifningar öfver de förnämsta segellederna i Östersjön från Stockholm söderut jemte Livlands, Preussens, Pommerns och Mecklenburgs kuster in till Lübeck samt förbi Femern, Möen och Dragör genom Öresund upp till Landskrona. Särskildt skulle han undersöka, huruvida man ej skulle kunna taga sig fram med kronans skepp mellan Saltholmen och Malmö (den s. k. Flintrännan).[6]
