hårdt ansatta Wismar, men äfven att med den i Skåne sammandragna hären kunna göra en landstigning på Seland. Hela krigets blifvande karaktär berodde nu på flottan. Men hon blef ej färdig förr än i oktober, just höststormarnes tid i Östersjön.
Då flottan slutligen efter stora ansträngningar blef så i ordning, att hon kunde löpa till sjös, hvilket skedde d. 9 okt. under riksamiral Stenbocks befäl, kom hon tillbaka efter en kort segling till Gotland och ankrade i Dalarö d. 22 oktober.
En djup bestörtning grep alla, som visste hvad som stod på spel. Svårast träffade slaget konungen. Han, som då vistades på Kungsör, befalde rådet att anställa undersökning om orsaken till att riksamiralen tvärt emot instruktionen vändt tillbaka.[1] Denna undersökning uppdrog rådet åt riksskattmästaren Sten Bjelke samt riksråden Gustaf Soop, Knut Kurck, Gustaf Sparre, Lars Fleming och Johan Gyllenstjerna. De reste genast ut till flottan i Dalarö och höllo förhör d. 4—8 november. Derefter vände de tillbaka till Stockholm och fortsatte förhören hvarje dag till och med d. 26 november. Sedan hade de tio sammanträden, af hvilka det sista d. 31 januari 1676.[2] Sedan undersökningen afslutats, insändes berättelse derom till konungen. Denne ansåg det ådagalagdt, att ansvaret borde hufvudsakligen drabba riksamiralen. Och emedan de skyldige borde dömas, på det de oskyldige skulle frias för misstankar, befaldes rådet att föreslå sammansättningen af en domstol, som skulle förfara i denna sak efter lag och rätt.[3]
Denna domstol blef en slags riksrätt och tillsattes af
konungen den 6 mars 1676. På den tidens språk kallades
den för kommissorialrätt. Den utgjordes af följande nitton
personer:
riksskattmästaren Sten Bjelke, ordförande,
riksrådet Gustaf Soop,
„ presidenten i generalkommerskollegium Knut
Kurck,
riksrådet, amiralen och kammarrådet Lorentz Creutz,
„ öfverståthållaren Klas Rålamb,
„ hofrättsrådet och presidenten i
reduktionskollegium Jöran Gyllenstjerna.
