när sådan befallning en gång meddelades af förmyndareregering, åtlyddes den icke utan protest. Den 21 augusti 1669 skref regeringen till kollegiet, att till kapten med lön antaga Jöns Barkman, som sistlidne vinter tjenat såsom löjtnant på engelska flottan under amiral Allon och nu ämnade åter gå i samma tjenst för att förvärfva sig ytterligare sjöduglighet.[1] Härom diskuterades vid kollegiets sammanträde d. 4 okt. 1669. Protokollet för denna dag innehåller: “Discurerades om Jöns Barkman, som kungl. maj:t sjelf till capt. gjort hafver här under sjöstaten och tyckte deras höga excellenser, att han en sådan charge icke hafver meriterat eller gjort sig capabel till“. Och efter ytterligare betänkande beslöt kollegiet d. 25 nov. 1669 att afskeda honom “derför att han rest till Turkiet att inlösa svenska fångar“.[2] Detta var dock icke händelsen, ty Barkman hade fått regeringens uppdrag att, när han återinträdt i tjenst på engelska flottan i Medelhafvet, söka öfverenskomma med vederbörande i Algier om de svenska fångarnes utlemnande och om en traktats upprättande.[3] Emellertid återkom Barkman snart till Sverige och återinträdde utan vidare i sin tjenst. År 1672 var han kapten på skeppet Svenska Lejonet (2) och dog i tjensten 1675.
I regel var det löjtnanter, som amiralitetskollegium befordrade till kaptener. Af dessa hade många tjenat sig upp från gemene. Men äfven andra utnämndes till kaptener såsom amiralitetsfiskalen Johan Hansson (Gyllenflög),[4] f. d. ryttmästaren Arvid Hammarsköld,[5] såsom ock skeppare (befälhafvare) på de monterade kompani- eller kofferdiskeppen. Dessa senare stannade i tjensten så länge deras skepp användes till örlogs och på hvilka de ofta sattes som chefer.[6] Men några stannade äfven efter freden qvar i kronans tjenst. Flera af dessa skeppare voro tillika redare och förde sina egna skepp, såsom Henning Olofsson (Ankargrip) från Malmö.
En utnämning till kapten, som väckt en viss uppmärksamhet, är Ewert Haas, som var kapten på skeppet Äpplet (1), då detta sjönk i Dalarö hamn d. 5 Juni 1676. Den vanliga berättelsen härom lyder, att detta skedde i följd af hans
