uppgick antalet kaptener och löjtnanter från Holland till aderton à tjugo af hvardera graden, men under de andra åren till omkring hälften.
År 1644 värfvades ock några officerare i Stralsund genom viceamiral Peter Blume, men de befunnos ganska oduglige.[1] Äfven antogos två fransmän att inreda och föra brandskepp, nemligen Abraham Du Quèsne såsom major och Pierre Banneau såsom kapten.[2] Båda erhöllo afsked 1647.
Vanligen antogos de holländska officerarne blott för sommarens sjötåg, efter hvars slut de erhöllo “frisedel“; de som önskade qvarstanna i tjensten erhöllo permissionspass till Holland öfver vintern.[3] Den 1 juni 1649 utfärdades afskedspass för fyra “hollandsofficerare“, af hvilka en tjenat åtta och en annan fyra år.[4]
Ett ordnadt förhållande med de främmande officerarnes entledigande inträdde sedan k. maj:t bifallit deras begäran, att de måtte tillsägas sex månader före afskedet, hvaremot de förbundo sig att säga till sex månader förut, när de fordrade sitt afsked.[5]
Till följd af de politiska förvecklingarne år 1656 inkallades de holländska kaptenerna Peter Petersson von Edam, Adrian Thijssen Ankarhjelm, Jan Kock, Johan Williamsson Hoijwagen och Gilius Ridder d. 26 juni nämnda år i amiralitetskollegium och tillfrågades om de ville troget tjena Sveriges krona, äfven om de måste strida mot sina egna landsmän. Härtill svarade de alla ja, utom Gilius Ridder, som hade hus i Vlissingen och derför icke vågade att strida mot holländarne.[6]
Åren 1658—1679. Redan 1657 vände sig konung Karl Gustaf till England för erhållande af sjövant befäl på flottan. Han skref till kommissarien i London Johan Barckman, att denne skulle värfva några sjöofficerare.[7] Året derpå fick Sveriges minister i London generallöjtnant Georg Fleetwood uppdrag att antaga i svensk tjenst amiral George Ayscue med fjorton kaptener, fjorton löjtnanter m. fl. Ayscue skulle få lika rang med amiral af rikets råd och rätt att föra egen flagg. Han skulle brukas blott på något af de största
