sjuknade och dogo så många, så att städer och allmoge måst uppsätta nya karlar.[1]
Denna föreskrift gälde blott vid uppfordring under pågående krig med Danmark. Båtsmännens försök att efter freden år 1645 tvinga rotehållarne att gifva dem småpersedlar eller deras värde i penningar, afvisades af amiralitetskollegium.[2] Men då Flundre, Ale m. fl. härader roterades år 1656, gjorde kollegiet ett försök att få dessa småpersedlar ständiga, genom att införa i roteringsinstruktionen för amiral Mårten Ankarhjelm, att han skulle med godt manér öfvertala rotarne att gifva sina båtsmän hvarje år två skjortor och några par skor, då det ju vore till rotarnes egen fördel, att karlarnes helsa vårdades, så att de kunde tjena längre och rotarne ej så ofta behöfde uppsätta nya karlar.[3] Detta försök utföll till belåtenhet och år 1660 förordnade kollegiet att i hela riket skulle båtsmannen hvarje år hafva två skjortor och tre par skor,[4] hvilket två år derefter ändrades till två skjortor, två par strumpor och två par skor.[5] Härvid förblef det sedan ända till periodens slut.
Utom dessa småpersedlar skulle rotarne i Bohuslän och Vestergötland gifva sina båtsmän hvart tredje år tio alnar valmar till en pajrock (“bullfång“)[6]. Denna bestämmelse utsträcktes sedan äfven till båtsmansroteringen i Blekinge och Skåne.[7]
Den 16 nov. 1675 utfärdade amiralitetskollegium cirkulär till alla kompanicheferna om komplettering af kompanierna. Der heter bland annat: “och som det är kändt, att orsaken till sjukdomarne bland båtsmännen under sista expeditionen varit den, att de inga andra kläder haft, än dem, som de dagligen haft på sig, skola kaptenerna på bästa sätt och manér förmå hvar rote att gifva sin båtsman så mycket grof väf att han deraf kan göra sig en hängmatta och ett täcke, hvilket allenast för denna gång och icke vidare framdeles skola dem åläggas, såsom något ordinarie besvär“.[8] Emellertid gingo många hängmattor förlorade med skeppen under följande olycksår; båtsmännen togo sig ock för
