Sida:Zettersten-Svenska flottans historia åren 1635-1680.djvu/96

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78
4. HEMKALLSFOLKET.


att sälja dem.[1] Följden blef att rotarne måste vid hvarje komplettering skaffa ny väf till hängmattor och täcken.[2]

Stuga.Båtsmannens ställning förbättrades väsentligt, då han erhöll egen stuga att bo uti, så att han, från att bo inhyses, fick flytta under eget tak. Denna märkliga förbättring härleder sig från drottning Kristinas resolution d. 14 febr. 1653. I denna ålades hvarje rote att inom tre år förskaffa sin båtsman nödtorftiga hus, “som är en stuga, fähus och ett pörte“. Dessa hus skulle sedan underhållas af båtsmannen eller bösseskytten, men om han sådant underlät, egde kompanichefen att taga af hans hemkallspenningar, hvad som behöfdes för husens iståndsättande. Båtsmannen skulle ock jemte bönderna hafva mulbete för en eller högst två kor och några får, men sjelf förskaffa vinterfodret genom arbete.[3]

En så genomgripande förändring kunde icke genomföras på de tre åren utan infördes småningom efter upprepade befallningar härom till kompanicheferna vid kompaniernas kompletterande.[4]

Lodjor.För att lindra allmogens tunga af skjutsfärder och durchtåg vid båtsmännens uppfordringar, förordnade amiralitetskollegium år 1637, att alla båtsmanshållsskyldiga, så i städerna som på landet, skulle bygga och underhålla en lodja för hvar tjugufemtal båtsmän eller bösseskyttar. Med dessa lodjor skulle folket upphemtas till Stockholm och föras tillbaka vid uppfordringens slut. Lodjorna skulle vara 40 fot långa öfver kölen, 13 fot breda och 16 fot höga med åtta par åror. Jern, tackling och segel bestods af amiralitetet.[5] Men som en stor del af lodjorna byggdes af furu och gran och befunnos för ändamålet mindre tjenliga, förordnades år 1652, att de skulle byggas af ek. Der detta träslag ej fans att tillgå, skulle i stället för lodja 20 öre s. m. (58 daler) årligen erläggas af hvar rote.[6] Ett parti ekelodjor bestäldes i anledning häraf hos faktor Cornelius Jakobsson i Tjust.[7]

Bönderna i Finland och på Åland befriades från att hålla lodjor mot vilkor att i stället gifva 12 öre k. m. årligen af hvart mantal i roten,[8] hvilket motsvarade omkring 20 öre

  1. A. K. prot. 62 1677.
  2. R. R. 51 1677 och A. K. reg. 212 1678.
  3. R. R.
  4. A. K. reg. 2112 1665, 1412 1676, 212 1678 och 75 1680.
  5. A. K. reg. 911 1637.
  6. R. R. 242 1652.
  7. A. K. 217 1653.
  8. R. R. 142 1653.