Sista natten i Paindalen
Är jag djur eller människa, sot eller jord?
Lika gott! Jag vart liggande här i min svett.
Jag är kolare Berg — och tro mina ord:
Jag har levat mig mätt — jag är född fyrtiett!
Och min kvinna är gammal som jag
och stultar kring golvet på styvnade knän,
och väntar vid tynande torrvedsträn
på sin egen förgängelses dag.
Min Gud! Min mila röker som förr,
och själv är jag färdig att dö!
Det går glimtar av grått framför kojans dörr —
det är snöljust — det kanske blir tö!
Mina minnen mumla i natt,
de snubbla i bråtar och springa i skogen —
och ute vid myren i Birgareslogen
hör jag rävarnas skall och skators skratt...
Åh — det rosslar — det brinner, mitt bröst!
Och nu skiner väl hundra stjärnor över Paindalens snöiga höst. —
Jag mins hur isarna vräktes om våren, mot skären kring Kerstulaön —
Får jag se det mer, ska jag tacka dej Gud, för en glimt av den smältande snön!
Åhå! Gamla Jann kommer snubblande hit.
Du är mager, krake, och ryggen är vass,
och din skabbiga päls är som knivstål vit.
Har du flyttat ur kärret vid Tervo—Lass?
Du mins att jag sköt dej och lade dej dit?
Vi slet allt satan — nog hade vi bäst
när vi sov som gråsten, husbonde och häst!
Men när blodröd morgon gick över i dag, järnbister, som krita vit,
eller höstens slagregn som rinnande is
ur de rötvåta skogarna hällde,
och var timme var vass som ett rapp av ett flätat, svidande ris,
då lärde vi, du och jag, vad slåsskamp som livet gällde.
Och jag piskade dej — min Gud! Om jag inte haft ondska och mod
att pressa ur kampkroppen sakta, hans sista fattiga blod,
så hade du inte gått — och då hade vi svultit ihjäl —
för en slav beror av sin herre, och en herre beror av sin träl.
Du, Jann, gick för sakta med lasset, och jag — jag svor och slog,
och Gud, som vet hur fattig jag var, han förlåter mej nog!
Jag vart avlad i trasor och sot, och i fattigdom avlade jag
de barn, som glömt sin mor och far och bittra barndoms dag.
Och min farfar och farfars far var fattiga, svultna som jag,
och i hälgnätter, gnistrande klara, sina milor de klubbade till,
och drucko som jag sin surmjölk och stekte sin sura sill — — —
Men allt vatten jag drack, all min värk och svett,
allt jag frös och led har vår herre sett —
och hans vilja är stor — och han gör som han vill.
*
Min hustru, Mari, räck mej handen — får jag säja farväl åt dej?
Men jag mins — du är hemma i kojan, vi två ha timrat hop,
Och du kan inte höra min röst och mitt sista rosslande rop!
och du kanske ängslas och tänker och kanske du ber för mej?
Du är mätt på att lida och leva, du är nöjd och gammal och slö —
du har lärt dej att inte gnälla när utlevat folk ska dö...
Det var värst den där svarta hösten, när först du skulle bli mor —
och det värsta är: jag var ond och jag trätte nog och svor.
Men jag mins inte att jag slog däj, kanske gjorde jag det ändå? —
Du fick aldrig tid den hösten att se om skyn var blå eller grå!
Mins du muren av kullrig gråsten? Du har svettats en smula för den!
Du bar ämbar på ämbar med murbruk, och då var du havande än!
Du var bara en krokryggig slav åt en stackars släpande man — —
Kan du bedja, så be för mej, hustru — för själv tror jag inte jag kan.
Minns du rågen du rodde i rasande storm?
Mellan drivis som brakade, sjöar som slog,
du höll åran hårt som satan den natten,
och döden såg dej och han kände nog
dina händer av järn, dina armar av stål,
som höll slagsmål med Tärnsjöns vrålande vatten.
Och jag vet nog, Mari, att när gubben är död,
då med skrumpna och hårdnade händer
ska du binda en lingonriskrans,
att läggas på locket till hemgjord kista,
och följa din arbetskamrat i det sista.
Det river och sticker, mitt brinnande bröst,
och i feber bränner min bengula kind...
Och det vore ändå som en dödsens tröst
om här blåste en lenande sunnanvind. — —
Jag ser stjärnor tändas, de tändas allt fler
och det sprakar i milan och röken slår ner — —
som en trasa att hölja mej — kan jag gå opp?
Ska jag laga min mila än en gång?
Genom paltorna silar säj sotblandad svett
och beckar dem fast vid min trästyva kropp...
Nu lider det — nu hör jag klockklang — —
Nu börjar min sista musik —
nu ringer dödens helgsmål över Voimas isiga vik.
— — — — — — — — — — — — — — —
Och prästen går före till altarets bord,
och klart hör jag livsens eviga ord:
Att helig, helig är herren Gud
och jorden är av hans härlighet full — —
Det förstår inte vi, som ha brottats med nöden,
i höstnätter, svarta, som sot, som döden — —
Si, människor födas och leva en tid,
och gå till sitt rum och äro ej mera,
och djupt ner i jorden kropparna frysa,
i gravarnas klibbiga, jäsande lera,
men anden så högt som stjärnor lysa
far uppåt på snövita, skinande vingar!
Jag ser stjärnor slockna, de slockna allt flera
och mitt bröst sej häver i dödskampens möda,
och det hamrar i hjärnan — jag är dödligt trött — —
Men ginge en storm över Harja skär
så bad jag den hälsa till kojan där — —
Nu är mörkret som beck — har jag redan dött? — —
Och lik kallnat järn känns min sotiga kind.
Nu stannar mitt bröst — och lugnas och tiger —
nu står natten tät som en mur av bly — — —
och nu stiger jag — sjunker jag — sti-ger —
i en mumlande — tumlande sky — —
och nu — lyftes jag — lyftes — Gud — jag är — fri!
Och förlåt — om jag — slog dej — Mari!
