Skärgårdsflickan
| ← Liten fågel |
|
Telegrafen → |
Skärgårdsflickan.
Vänligt öfver morgondimman
Solen väcker skog och äng,
Sofver aldrig öfver timman,
Stiger aldrig sent ur säng.
Foglar qvittra, vindar hviska,
Örnen far på härnads-tåg;
Måsar, ute för att fiska,
Vittja våg på våg.
Med sin bytta uti handen,
Skurad i hvartenda nåt.
Vandrar flickan ner till stranden,
Skjuter ut sin lätta båt.
För att mjölka skall hon fara,
Och vid årans raska gång
Sjunger hon, och bergen svara
Gladt på hennes sång:
Ila, min åra!
Våg, var mig huld!
Lys i min fåra,
Sol utaf guld!
Då vågorna nicka,
Så gläds jag deråt:
Fastän jag är flicka,
Jag älskar min båt.
Lustig är färden.
Fjerran och när
Speglas i fjärden
Öar och skär.
Och klipporna skina
I morgonens brand,
Och kossorna mina
De vänta på strand.
Vänta, jag kommer,
Raskt går det fram!
Jag, skall se om er,
Getter och lam.
Snart ser jag er springa
Emot mig till sjön.
Re'n skällorna klinga
Derborta på ön.
Ila, min åra!
Våg, var mig huld!
Lys i min fåra,
Sol utaf guld!
Då vågorna nicka,
Så gläds jag deråt:
Fastän jag är flicka,
Jag älskar min båt. —
Bäst hon sjunger, solen sprider
Sina strålar blekt och matt.
Öfver djupet stormen rider,
Himlen svartnar som en natt.
Flickan, ännu glad i hågen,
Raskt och modigt brister ut:
”Jag har kämpat förr mot vågen
Och nått strand till slut.”
Sagdt! Men plötsligt barmen skälfver:
Länge pröfyad åra brast.
Hela hafvet skyhögt hvälfver,
Båten kantrar i en hast:
Vräker emot öde stränder,
Skummet öfver bogen sjöd —
Flickan, blek, med knäppta händer,
Satt på kölen — död.
