Skalderne
| ← Oscars fest i Upsala |
|
Sånger till Mannen i månen → |
Ej jag på understol ju sitter, men endast på domstol?
Undren ej, menniskors barn! Tiden har tagit mig fatt.
De begge Scholorna.
Kräken bland himmelens stjernor en dag beslöto försöka,
Att med den härliga sol täfla i skönhet och ljus.
Derför i vintergatan de tätt tillsammankröpo,
Och uppå himlen alltse’n lysa de präktigt som mjölk[1].
Leopold.
När uti aska förbrann Carthago det härliga, gamla,
Och öfver himmel och haf spriddes det rysliga sken,
Scipio skådade det, den ädle, på stranden af hafvet,
Tänkte på menniskoverk, höjde så rösten och gret:
”Engång kommer den dag, då det heliga Ilion faller,
Och uti stoftet förgås Priamos’ blommande ätt.”
Atterbom.
Älskogsstjernan du är bland Diktens odödliga stjernor;
Helig du strålar och skön, då du ej skymmes af moln.
Mången oskyldigt förväxlar dig dock med den slemma Saturnus:
Ögat förvillas så lätt uppå drabanternes mängd.
F.
Soln framvandrar sin härliga ban i förklarade rymden:
Menskor och blommor och djur dricka dess saliga ljus.
Högt hon hyllas af sferers musik; sjelf hör hon den icke.
Ljusets vidtblickande mor sjelf för sin skönhet är blind.
Geijer.
Räfvens hustru sade engång till ädla Lejinnan:
Mängd utaf foster hvart år bringar till ljuset jag fram.
Du uti hela ditt lif blott ett! ”ja ett, men ett Lejon”
Henne, stoltblickande, gaf Lejonets moder till svar.
Tegnér.
Visst du föraktar, o skald, i din krans min färglösa blomma?
Kasta då den för din fot, trampa då gerna på den!
Nej, vid skönheten! ej det skulle mitt hjerta förtryta:
Sådan skald väl är värd att uppå blommor få gå.
Ling.
Svea förväxlade du i en helig förirring med sångmön.
Hell dig! din lager ju är endast af eklöfven skymd?
- ↑ Via lactea.