Snösparfven
| ← Näktergalen |
|
Ugglan → |
På Lapplands högsta fjällar jag
I hvita sommarn satt;
Då var deroppe evig dag,
Nu är der evig natt.
Jag skyndat ner till bygd och slätt
Att söka spilda frön:
Jag tar den mulna dagen lätt
Och qvittrar än på snön.
Från vissna löf, från nakna trän,
Från marken grå och bar,
De andra alla flögo hän,
Jag kom, och jag blef qvar.
Ännu i vinterrodnans sken,
Ännu bland is och frost,
Jag hoppar gladt från sten till sten
Och nöjs med ringa kost.
Och blir den knapp, och tar den slut,
Så stundar Julen snar;
Då sätter mången för mig ut
En kärfve eller par.
Haf tack, haf tack, du goda själ!
I vår du får din lön;
Men när den grönskar, då farväl!
Jag vänder om till snön.[1]
- ↑ Snösparfven tillbringar sommaren uppe i Skandinaviens nordligaste fjälltrakter, kommer mot vintern ner till dess sydliga bygder, men återvänder, vid vårens annalkande, norrut.