Näktergalen (Böttiger)
| ← Stormfågeln |
|
Snösparfven → |
Löfven höra opp att susa,
När, i nattens ljumma stunder,
Jag i dunkelgröna lunder
Slår melodiskt mina slag.
Hur de klaga, hur de tjusa,
Hälften sång och hälften cittra!
Många äro de som qvittra,
Elden, känslan fick blott jag.
Evigt sömnen flyr mitt öga,
Se’n den enda son jag födde,
Se’n min Itys, ung förblödde.[1] —
Blott hans bild mig trösten ger;
Men den dröjer, ack! så föga,
Ty i sommaren den korta,
Som, så skön, så fort är borta,
Är det som hans bild jag ser.
Nu förstår du Filomela,
Vet hvad hennes hjerta lider
Ack! se’n långa, långa tider,
Förr så rikt och nu så armt.
Gladare må andra spela;
Den, likt mig, fått tidigt röna
Hur förgängligt är det sköna,
Sjunger djupt och sjunger varmt.
Yttre fägring har jag ringa,
Men min tonkonst må du pröfva!
Vill man sångens pris mig röfva,
Griper mig förtviflans mod;
Då, tills mina blodkärl springa,
Skola mina toner strömma,
Och mitt sista välljud tömma
Vill jag med mitt sista blod.
Flyktig här är sommargästen,
Hemma är jag ej i norden;
Lägre ned, på södra jorden,
Diktar jag en evig vår.
Och när der midsommarfesten,
Som i varma färger prålar,
Lyses opp af Lunas strålar,
Ännu skönare jag slår.
- ↑ Såsom näktergal — menade mythen — veklagar ännu Terevs’ maka öfver sin unga sons död, den hon sjelf vållat.