Sommar-Dagen
SOMMAR-DAGEN.
Klara lågor,
Himlavågor,
Strömmen in i blod och barm!
öfver kinden
Spelar vinden
Glädjens sång, förnyadt varm.
Lunden susar,
Böljan brusar,
Myggen flyr i luftig dans;
Blomman spirar,
Flora virar
Kärlekens och hoppets krans.
Ingen smärta
Tär mitt hjerta;
Våren speglar sig deri:
Skulle qvalen
Här, i dalen,
Störa lifvets harmoni?
Vindar! spelen
In i själen
Denna välbekanta röst,
Än besparad,
Än besvarad
I mitt barnsligt glada bröst!
Helga toner!
Hvilka zoner
Voro först ert barndomshem?
I mitt hjerta
Fröjd och smärta
Redan länge anat dem.
Ljuden, klingen!
Än bevingen
Känslan i Naturens famn!
Båda qvälla
Ur en källa,
Och tillbedja samma namn!
Silfverklara
Vågor fara,
Ljudande mot klippans häll;
Luften svalkas,
Vestan skalkas
Fladdrande i löfvens tjäll.
Blott en mening
I förening
Tala alla väsen här:
Klippan lyder
Den, och tyder
Ljufva svar i echo der.
Blomman nickar
Stum, men blickar
Tacksamt opp mot Ljusets land;
Lilla engeln,
Fäst vid stengeln,
Kysser tyst Naturens hand.
Gladt, i strålar,
Färgen målar
Harmoniens himlamakt;
Djupt bevarad,
Rikt förklarad
Är dess ton i ängens prakt.
Här jag lärde
Sångens värde,
Der dess Gud i våren log,
Under linden
Mig på kinden
Med sin lätta vinge slog.
Blidt han fäktar
Hoppets nektar,
I en kalk, med perlor full;
Ständigt skiftar
Taflan, hviftar
Spiran af elysiskt gull.
Lärkans like,
Ätherns rike
Genomsväfvar Skaldens flygt;
Ljuf berusning,
Helig tjusning,
Har från jorden honom ryckt.
Himlens aning,
Snillets daning,
Rena känslosträngars ljud!
Skynden, hinnen
Och försvinnen
Ofvan stjernorna, hos Gud!