Sommarpromenad på sjön (Sehlstedt 1867)
| ← En vårmorgon vid hafvet |
|
I berg och dal → |
Sommarpromenad på sjön.
Min Gud, hvad jag nu är belåten
Och fri som en fogel och kry!
Jag ligger på ryggen i båten
Och ser opp mot himmelens sky.
Jag ror ej och seglar och flaggar,
Jag sköter ej roder och tåg;
Nej! båten för vind och för våg
På böljorna vaggar.
Jag hör huru vindarna bullra,
Och stäfven af böljorna slås;
Ser molnen på himmelen kullra
Och dito en seglande mås.
Rätt öfver min farkost han drifver
Och tyst sina lofvar han slår:
Han måtte, för fan! ni förstår,
Ha savoir-vivre!
O! den som med molnen fick fara
Och göra en tripp härifrån,
Det skulle så pjäkigt ej vara
Att göra en titt uti mån.
Men skogen lär vara uthuggen,
Och munförråd finns ingenstans:
Om krog och ej hökarbod fanns
Jag vore 1 gluggen.
Till Jupiter heldre jag flöge,
En jord, som skall vara för mer,
Med manfolk minst sex alnar höge
Och töser på nitton qvarter.
Der njuta båd' menskor och nöten
Fritt vivre i ljufvaste ro.
Der äter en jupiters-bo
En gödkalf i stöten.
Mig tycks nu, som om jag ej vore
På jorden bland småstrunt och gnag.
Det är som bland molnen jag fore
Kring himmelens arkipelag,
Ett haf utaf renaste ether
Med simmande öar uti,
Och silfver och guld i parti —
Ett land för poeter!
Ej ringaste skymt ser jag hvarken
Af strand eller klippor och skär.
Som Noach i gungande arken
Jag vet nu ej, hvartut det bär.
Tänk, om jag till stranden ej hinner
Och flux uti afgrunden låg!
Hvad mera! ”Mitt tif är en våg,”
Som vräks och försvinner.
Så låg jag på vaggande vågen
Och njöt min havanna i förn,
Lycksalig och lustig i hågen,
Då plötsligt min farkast tog törn.
Jag tittade kring mig nyfiken —
Hos prestens, min granne, jag var:
Det är ingen nöd, då man har
En vän uti viken.
