Sommelius, Gustaf
| ← Rätt och Sanning |
|
De svarta Jägarne → |
I första bandet af Nordstjernan hade Läsaren tillfälle, att med skalden von Brauns afbildning jemföra hans egen humoristiska beskrifning på sitt ”konterfej”. Af skalden Sommelius åter finns ingen annan skildring att tillgå, än det intryck hans snillealster måla i Läsarens fantasi och minnet, djupt pregladt i hans efterlefvande vänners hjertan. Det är också ofelbart den fördelaktigaste dager, hvari den bortgångnes bild kan skådas; ty allt det ädla, det goda, det sanna, det sköna, för och i hvilket Sommelius hela sitt lif igenom svärmade, dväljdes under en föga bländande yta. Det var endast rörligheten i hans väsende och lågan i hans mörkblå öga, ömsom gnistrande och svårmodig, men alltid bjert, som röjde Apollo-sonen. Hans öfriga mindre uttrycksfulla anletsdrag utan skönhetsform äfvensom hans oansenliga kroppsbyggnad kunde annars lätt slinta undan uppmärksamheten.
Hans dikter, under pseudonymen ”Beppo”, andas merändels hemsk verldsåsigt, vild förtrytelse. I Sommelii rena, glödande själ fanns en urbild, efter hvilken han mätte och bedömde de yttre tingen, och då dessa nästan aldrig motsvarade hans väntan, ännu mindre hans anspråk, grep han med febervrede, än sin lyra för att klaga eller håna, än sitt svärd, för att straffa och hämnas. Denna fortgående uppenbara fiendskap mellan verlden inom hans poetiska bröst och den jernhårda prosan öfver allt utomkring honom, förklara både arten af hans skaldskap och de våldsamma sprången i hans tankegång. Derföre kunde han hvarken begripas, eller till sitt rätta värde uppskattas af flegmatiska naturer, hvilka sökt klaven till det bittra i Beppos sånger uti någon förment mjeltsjuka hos den uppbrusande Sommelius. Träffande heter det eljest om honom i Ridderstads vackra ”Dödsrunor": ”När höstvinden jagade de vissnade bladen i de aflöfvade lunderna och det blef mörkt och qvaft inom honom (Sommelius), var det hans lust att på en skummande springare ila i kapp med stormarna öfver obanade vägar och stigar. Först i elementernas uppror lugnade sig hans oro- liga själ”.
Gustaf Lorentz Sommelius egnade sig tidigt[1] åt krigarens yrke; icke, som ynglingar vanligen, hänförd af glittret, utan af oemotståndlig drift att få tumla om i blodiga lekar. De regelbundna vapenöfningar tjensten föreskrifver, endast omvexlade med lustlägrens härmade strider, syntes honom mer och mer enformiga, toma, veka, och lika fattiga på ära som på faror. Den stridslust, hvaraf han brann, gällde andra än låtsade fiender, gällde duster på lif och död. Då således fäderneslandets tjenst erböd endast fredliga lagrar, lemnade han den med blott Löjtnants grad, och utbytte värjan mot vandringsstafven, för att lära känna främmande länder, och i synnerhet det folk, hvars beslut och handling äro ett, som Tegnér säger om qvinnan. Han återvände från Frankrike i samma vefva, som handsken kastades mellan Tyskland och Dannemark — och nu kastade äfven Sommelius bort sin vandringsstaf och återtog med hänryckning sin gömda, men ingalunda glömda klinga. Han drog henne, icke för att prunka vid defileringar, utan äfventyr, på Fyen och Skånes slätter: — nej! denna ”sin fästmö i envig och slag”, som han sjelf kallade henne[2], uppböd han till ”ringdans med sig och döden” . . . och begge antogo bjudningen!
Han hade sjelf i en sång[3] med afskräckande färger målat strådödens långsamma qval, och prisat den stupade krigarens lott, hvilken ”som luftsken, när klarast de brinna, försvinner och dör i ett ögonblick”. Ödet förunnade honom väl den hjeltedöd, han både eftersträfvat och besjungit; men icke förr, än han droppvis tömt kalkens bitterhet ända till dräggen. Öfverhöljd af dödliga sår, föll Sommelius under träffningen vid Düppelberg den 5 Junii 1848 och i detta tillstånd i fiendens våld. Men fångenskapen blef icke långvarig. Under vägen till Preussiska fältlazarettet svingade sig hans odödliga ande ur den sargade stofthyddan. Och så fullbordades hvad han sjelf sjungit:
”Hem till min fosterbygd helsa:
Att lifvet jag kunde ej frelsa;
Men äran — den räddade jag.”
