Spöknatt

Det är en blåsig afton mitt i september, det är nattsvart ute, ingen måne, spridda stjärnor mellan massor av tjocka moln, som förfölja varandra under valvet likt hemska och ofantliga skuggjättar. Icke heller några lyktor, ty det är ute på landet, vid ett fiskeläge; Kattegatt vräker och popplarna susa. Från fjorden komma långdragna vin — det är vassen som visslar under plötsliga ilningar. Endast ett fönster lyser starkt i det kompakta mörkret — det är värdshusets källarsal. Ibland ser man svarta silhuetter vandra förbi detta ljussken och försvinna. Så glimtar det till bortåt stall-längan som en irrande prick, det är en dinglande lykta, vilken bärs över gården.

Jag kommer från värdshuset, dit jag gått för att fly ensamheten, men där jag icke kunnat stanna mer än några minuter, driven bort av nervös oro.

Fiskeläget är också en badort under säsongen, men nu är jag ensam främling på platsen, hotell och pensionat stå tomma och stängda. Själv bor jag i en liten stuga som jag hyrt av en änka.

Det blåser icke längre — det stormar. Jag har ingen kappa, som skyddar eller generar mig, men en panamahatt. Den tar jag av mig och bär i handen. Då blåser håret ned i ögonen och pincenéen är nära att ryckas bort. Så vänder jag mig om och går några steg baklänges — det är då jag ser värdshusfönstret.

För resten är det bara ett stort stenkast till min stugknut. Men just nu kommer vinden störtande rakt emot mig, och jag snurrar runt för sista gången. Där är häcken utanför den lilla trädgården — jag går mitt på landsvägen för att ej falla i diket — och nu stannar jag och står ett ögonblick för att hämta andan. Jag ser på fönsterljuset under trädskuggorna — nu släcktes det. De ha inga gäster där borta och vänta inga. Allt är dubbelt mörkt för den närsyntes ögon. jag vänder och vill famla vidare.

Då lägger sig en tung hand på min skuldra.

Jag är icke fysiskt rädd — det har jag varit, långt in på tjugotalet levnadsår; för att icke nämna barndomen, då jag gick i en ständig ångest för stryk både i skolan och på gatan. Men det har livet slipat bort, nu är jag nästan för modig. Dock finns det en skräckkänsla kvar i mörkret, och den har med ögonen att göra. Min dubbla astigmatism åstadkommer att jag känner mig blind, där andra se, under det att jag däremot i full belysning ser skarpare än någon annan. Icke heller är jag vidskeplig, men så pass mycket underligt har hänt mig under snart fyrtio år, att jag icke längre håller för otroligt just det otroliga. Och i den stund, varom jag här talar, fattades jag av en obegriplig och oresonlig rädsla. Jag blev för sekunden förlamad av skräck.

För sekunden. Ty i nästa hade handen på min axel åter flyttats — flyttats tillbaka i mörkret. Ej ett ord, ej en rörelse, icke ett prassel, en viskning, ett ljud hade hörts. En hand — därom var intet tvivel — hade fattat tag i mig, dröjt ett moment i greppet, och därpå ljudlöst åter lyft sig, fjärmats. — Däri låg det ohyggliga, som nu först blev mig fullt klart och kom mig att isas från hjässa till fot.

Blott för sekunden. I den nästa hade jag sprungit ett par steg åt sidan och svängt min tjocka bondkäpp, eller rättare påk, runtom mig i en virvlande krets. Och jag ropade:

— Vem är det? Är det någon? Svara! Vad vill ni...

Men ingen svarade, och jag hörde blott suset från träd, vind och vatten och såg några bleka stjärnor titta fram mellan kronorna bortåt landsvägen. Nej, där var ingen och där hördes inga fotsteg, ingen andflämtning, när jag nu sprang till höger och vänster, fram och tillbaka, och slog som en rasande med käppen för att få visshet. Till sist tornade jag emot en trädstam så våldsamt, att jag såg gnistor i natten. — Och följande häcken med käppen trevade jag mig fram till huset och gick in.

Jag tände lampan och drog de tjocka, gula gardinerna för alla fönstren. Så stängde jag ytterdörren och innerdörren. Sen såg jag mig i spegeln — jag var vit som papper under ögonen och mina tänder skallrade. En rysning längs ryggen kom tillbaka med bestämda mellanrum, och då frös jag under nackhåret — det liksom styvnade till små ispiggar. Jag hällde upp en stor konjak och drack den i ett drag. Sen stoppade jag en pipa och satte mig i den gamla länstolen.

Så satt jag där och lyssnade. Poppelsuset var jag så van vid, att jag icke hörde det. Och råttornas spring på vinden och i de ruttna väggarna, knäppningarna och skotten i murkna bjälkar och möbler, kattornas nattskrik och bullret i skorstenspipor — alla dessa ljud, som först varit mig olidliga, tillhörde nu tystnaden. Nej, jag satt och lyssnade efter något annat — jag väntade att få höra gruset knastra under fotsteg utanför mina fönster. Jag längtade efter att få höra detta, och jag ville icke gå i säng förr.

Lampan brann stilla och i taket sovo redan flugorna. Min pipa hade slocknat, jag sträckte ut handen efter tändstickorna — då knackade det skarpt på rutan bakom mitt huvud.

En stark, en befallande knackning, som då man slår med knogarna så att glaset är färdigt att brista och ljudet några ögonblick vibrerar mot trumhinnan. Jag sprang upp i iskall förskräckelse.

Blott en knackning och på det mittersta fönstret, det jag satt med ryggen emot. Min hörsel var spänd som en indians, och jag stod orörlig med den slocknade pipan i handen, lyssnande, lyssnande — — —

Icke ett ljud utom de vanliga, de som jag ej längre hörde ...

Med ens tänker jag:

— Det står någon utanför fönstret, alldeles stilla liksom du själv, men denna någon kan se in, trots gardinerna — det finns alltid en springa, en öppning, som ej upptäckes inifrån — och Någon ser dig, där du nu står i full belysning, mitt framför lampan.

Jag står stilla och känner kalla svettdroppar fukta pannan. — Varför knackar det icke en gång till?

Träd, vind och vatten susa. Råttfötter trippa bakom panelen, det gurglar i kaminröret och flugorna surra matt under takbjälkarna. I trädgården falla några äpplen. Inga andra ljud.

Det är någon utanför som ser på mig genom fönstret.

Och med ens har jag fattat ett beslut. Jag skall oförmodat, i ett tag, blåsa ut lampan. Därpå med ett steg nå fram till högerfönstret, det som är närmast dörren, dra undan gardinen och slå upp rutan,, sticka ut huvudet — jag skall hinna få en skymt av honom som tog mig i skuldran, som knackade...

Ännu några sekunder står jag lyssnande orörlig.

Därpå gör jag som jag tänkt. Jag böjer mig hastigt över lampan, skuggar med handen och blåser en kraftig pust ned i glaset. En sotig låga slår upp och går ut — jag är i fullständigt mörker och rusar fram till fönstret — slår upp det. Jag hör tändsticksasken falla, mitt rockskört rev ned den, nu sveper en kall vind in och gardinen fladdrar mig i ansiktet. Men jag ser ut, sticker ut huvudet, ena armen. Jag famlar med knuten hand längs muren och jag ropar:

—Vem är det, vem är du? Svara! Vem knackade?

Ingen svarar, men gardinen rycker som levande, fläktar inåt och lägger sig som en tunn arm om halsen. Ögonen vänja sig vid natten och jag ser häckranden avtecknas mot himlen. Jag känner lukten från åkern mitt emot, några löv rassla förbi mitt ansikte.

—Nervositet, säger jag, överansträngning, ensamhet... så, nu går jag och lägger mig!

Jag stänger sakta och lugnt fönstret och drar för gardinen, men mina fingrar rista så, att de trumma mot rutan. Jag kan också höra hjärtat klappa i snabb takt.

Knappt har detta skett förrän jag erinrar mig att asken med tändstickor fallit på golvet. Denna enkla händelse förskräcker mig på en gång mer än något annat. Jag har många askar, det vet jag, men var? Jag är tom i hjärnan och tänker med fasa endast på denna ask. Jag böjer mig ned och stöter emot bordet, skuffar till en stol. Händerna treva efter de slitna golvplankorna, jag får stickor under naglarna — nej, ingen ask. Däremot finner jag ett råtthål och känner kanten på den nötta och trampade trasmattan.

Då hör jag ett ljud, som reser håren på mitt huvud.

Inne i nästa rum, vars dörr står öppen, klampa fotsteg och en stol vältes omkull. Det är intet misstag om den saken: det är någon inne i kammaren, som jag förvandlat till matsal — matskrubb vore en riktigare benämning.

Änkan, jag hyr av, är bortrest för dygnet, min tjänstflicka har semester. Och min hustru och min dotter ha redan flyttat in till staden. Allt är väl tillbommat, det vet jag. Men det är någon därinne, och det är en osynlig, ty ingen landstrykare gör inbrott så klumpigt och i mörkret. — Det finns för resten inga lösdrivare i detta enkla och avlägsna fiskeläge.

Men någon är alltså därinne ...

Jag reser mig. — Det är ju löjligt! säger jag.

Det är icke löjligt. Ty i samma ögonblick smäller ett skott — eller något som hörs som ett skott — och jag känner håren resa sig på mitt huvud, i det att jag förnimmer, för andra gången, en hand på min skuldra.

Då blir jag vild, vanvettig, störtar ut i förstugan, sparkar upp ytterdörren och springer ned till lotsen, två stugor ifrån mig. Jag är våldsamt upphetsad — här är äntligen, för en gångs skull, spöknatt.

Men utanför lotsgården blir jag stående. Jag hör svallet under hamnpiren och blåsten i de väldiga kastanjekronorna framför tull-längan, ett par fönster lysa härnere och ljuset faller på utspända, nytjärade nät. Allt är så fredligt och naturligt — jag kan till och med urskilja den lilla handelsbodens prosaiska margarinskylt. — Nej, jag bultar icke på, jag skäms, jag vet inte vad jag skall ta till förevändning... Och långsamt går jag hem igen.

Huset ligger svart — de vitkalkade murarna döljas av häcken. Jag står en stund och lyssnar, men så öppnar jag dörren, lyssnar igen, dröjer, och stöter därpå upp innerdörren. Den ljumma rumsluften med pipdoften tar emot mig, jag snubblar över tröskeln, blåsten slår med en smäll igen dörren efter mig. Nu går jag in i inre rummet, och där finner jag strax en tändsticksask på ett bord, tänder ett ljus och ser mig omkring.

En stol ligger kullslagen på golvet.

Vem har stjälpt den? Var det bullret, jag hörde, eller har det skett tidigare? — Jag reser upp den och tänder lampan. Så klär jag hastigt av mig och kryper i säng, somnande ifrån både ljus och lampa. Då jag vaknar, skiner klar höstsol och det är lugnt väder.

Efter kaffet går jag ned till stranden. Där sitter Ole Jensen med en snugga i munnen och knyter garn. Ibland kommer en vindfläkt med tånglukt i — en rutten stank så man får kväljningar. Långt borta dunkar en osynlig motor och i strandkanten kravla krabbor mellan stenarna. Jag hälsar.

— Har Petrine kommit tillbaka? frågar han och låter tränålen stanna mellan de tjärbruna fingrarna.

Petrine är min värdinna, änkan.

— Nej, svarar jag, men hon kommer väl i afton.

— Ja, säger han, låt mig se, det var den 14 på kvällen, fjorton, femton, i dag ha vi den 15 — joo, i kväll kommer hon.

— Vad var den 14 på kvällen? frågar jag.

— Vad det var? Han ser upp förvånad.

— Jaa, jag vet ingenting.

— Kors! Jo, Petrines man, smeden, sköt sig då — jaa, det vill säga, det är nu, låt mig se, det är ackurat femton år sen, det.

— Nå, det visste jag inte.

— Och vart år sen dess reser Petrine bort över den natten.

Han ser på mig, litet kisande.

— Jaså, säger jag, hon är kanske rädd att det skall spöka.

— Hon är väl det, ja, säger Ole Jensen och binder vidare.

Solen lyser och jag tänder morgoncigarren.

Jag har haft många symboliska spöknätter, men endast denna, så att säga suggestiva spöknatt. Men, solen skiner och då är den natten ej heller någonting.

»Doch kommt die Morgensonne,
zerfliesst's wie eitel Schaum.»