I en spegel

I en utländsk stad kom jag en gång en ostadig aprildag in på ett stort kafé. Lokalen växlade liksom himmelskupan i ljus och skugga, och hastiga glimtar av sol följdes strax därpå av ilande molnfläckar. Mot de breda rutorna stänkte stundtals regnets droppar, som sedan torkades av några sneda strålar från rymdens nyckfulla lampa. Men inne i serveringssalen brann blott en enda liten grön låga längst bort i kassahörnet.

Jag satte mig bakom en avdelningsskärm, där ett litet marmorbord och en röd soffa minde mig om ett gammalt kafé i min hemstad. Så trött och frånvarande var jag, att jag först efter flera minuter märkte att det fanns ett litet fönster vid min sida. Det var egentligen bara en fyrkantig glugg med en ruta och en sammetsgardin, och i karmen lågo ett par tidningar och några adresskalendrar. Det vette ut mot en öppen plats som tycktes föra in till något nöjesetablissemang — en konsertpark, ett tivoli, eller dylikt. Höga grindar sprungo ut från en mur och vid ett järnkors stod en man i blå uniform och sålde biljetter. Ibland såg han upp mot himlen och skakade för sig själv på huvudet så att vattenpärlorna stänkte från den blanka mösskärmen.

Några redan vårklädda par gingo in genom grindarna.

Sedan jag fått den bit mat, jag beställt, glömde jag mitt titthål och bläddrade utan att läsa i några tummade och sönderrivna skämttidningar. En cigarr gjorde mig ännu slöare och jag fruktar, att jag rent av hade somnat på min obemärkta plats, om ej helt plötsligt ett åskslag dundrat över mitt huvud och en vitblå blixt skurit skymningen framför mina ögon. En hagelskur smällde mot fönstren.

Det var skumt i det stora kaférummet. Bordens runda skivor skimrade vita som mjölk i dunklet. Kyparna hade skockats vid fönstren, som lågo mot bulevarden, och ett par av dem stängde ventiler och dörrluckor. Blixtar ringlade oupphörligt över träden och på den forsande asfalten sprungo folk för att söka skydd. Droskor och automobiler jagade förbi på körbanan.

Jag sjönk på nytt ned i min soffa. Blicken vreds mot den lilla sidorutan.

Därute var tomt. Biljettmannen hade försvunnit, järnkorset var fastnaglat och på planens flisstenar flöto trädens nedslagna första vårknoppar. Sanden innanför grindarna hade rivits upp och bildade små fördämningar, vallar och kanaler, mellan vars kanter hagelsnön lyste likt salt.

Lika hastigt som aprilovädret kommit, försvann det. Med dubbel glans bröto guldstrålar genom den rensade atmosfären och gatans liv prålade i stackare och bjärtare färger. Hundratals sparvar svärmade ned över vattenpussarna och deras skrin ljödo gälla som visselpipor. Feta, blå duvor flaxade från murarna.

Då upptäckte jag snett emot mig en spegel.

Det var dock ingen spegel. Det var en stor, slipad, svart glasskylt, vars inskription i guldbokstäver jag icke kunde läsa. Den blev osynlig i belysningen, men bakgrunden, som skuggades ovanifrån, reflekterade i skarpaste skala den bakom min soffrygg strykande gatuådern. Där såg jag i levande bild hela trafiken — fotgängare, åkande, träd och stora hus. Stråkets cyklister, bilister och omnibusar. Skilda spårvagnslinjer, vars särmärke voro olika färgband, blomstersäljande gummor, svartmuskiga bananhandlande och små okynniga busar, osedliga hundar och allt det skräp, papper och strån, som vårblåsten svepte över gatan. Det var ett nog så vanligt panorama, men som fängslade mer än annars genom sin spegelbild, vilken blev mer overklig och fantasibetagande, i det att föremålen fingo fjärrglans och mystik i den svarta rutan. Och rektangelns begränsning på en gång skärpte bilden och tröttade mindre, än den verklighet, den återgav.

Men samtidigt gjorde jag ännu en upptäckt. Bredvid skylten satt ett kvadratfönster, ungefär lika stort som min egen utsiktsglugg.

Att jag icke förr sett denna öppning i parkmuren, berodde väl dels på dagern före och under åskbyn, dels, och huvudsakligen, på det ointressanta perspektiv den erbjudit.

Erbjudit — ty just nu erbjöd den motsatsen. I halvbelysningen från en svinnande eftermiddagssol ramade den in ett blont och blekt kvinnoansikte — en kamé i elfenben mot havannafond.

Jag stirrade hypnotiserad på denna profil.

Kanske den främmande omgivningen, ensamheten, trycket av vårstormen och egna trista tankar förlänade bilden högre charme, adlade och förandligade den, gjorde den liksom mera oåtkomlig, mera syn, mera villa än den i verkligheten förtjänade och var. Jag vet icke. Men huvudet tycktes mig de första ögonblicken mer målning än verklighet.

Bredvid vandrade i den svarta spegeln bulevardens brokiga blandning — även den förfinad i sin reflex.

Med ens försvann synen. Den vackra nacken dök ned och uppslukades av fönstrets underkant, som hade en fallucka öppnats.

Nu såg jag närmare på väggen.

Den var otvivelaktigt en gränsdel av parkområdet. Jag föreställde mig att det likkantiga fönstret hörde till ett biljett- eller administrationskontor, och denna åsikt bestyrktes av en bunt vita räkningar, vilken jag, innan ögat vants till mörker, antagit vara en gipsmask, som fanns uppträdd på en väggkrok. En överrock var det enda dessutom synliga rekvisitaföremålet.

Murväggen var en ockergul, delvis regnfuktad yta med smaklösa girlander i terrakotta. — Till vänster löpte de höga järngrindarnas rostiga skelett.

Jag hade nästan uppgivit hoppet om att återse kaméansiktet, då det åter skymtade, men nu i hel oval. Det var icke så linjerent längre — munnens gipor drogo nedåt, pannan hade rispor och under ögonen låg sorgers eller nattvakans skugga.

Men det fängslade.

Hon såg uppmärksamt utåt gatan, kanske med en viss ängslan, ty ett par gånger vändes huvudet snabbt och liksom förskräckt bakåt för att lyssna eller iakttaga om någon närmade sig.

— Vem spejade hon efter?

Ögonen tycktes mig grå, onaturligt stora. Hon hade ett blekt korallhalsband om den nakna halsen.

Nu såg jag i skyltspegeln. Trottoarens figurer vimlade som förut. Men en röd automobil hade stannat vid kaféhörnet. Det var omöjligt för mig att avgöra om framför restaurantportalen eller planingången till parken.

Jag såg bort mot grindkorset. Biljettmannen var åter på sin post. Nu murfönstret.

Flickan hade sträckt upp en liten vit och ringprydd hand, som vinkade varnande eller avvärjande.

Spegeln:

En ung man i rutiga sportbyxor och damasker, blå kavaj, engelsk mössa. Han stod vid närmaste asfaltlind och tryckte båda händerna bedjande mot bröstet. — En herre i gul vårrock klev ut ur den röda bilen. Han måtte ha suttit på ett framsäte. En dogg hoppade kring hans ben.

Och så ingångsgrinden:

Biljettmannen stod i stram honnörställning. Det var autoherrn som passerade. Jag såg nu att han hade kortklippt, gråsprängt skägg och liknade en rysk överste.

Såg flickan honom? — Nej. Hon log nu och detta leende lyste upp det bleka anletet som en månreflex, men det var mot mannen vid trädet hon log. I detsamma kom jag att tänka på, att som muren bildade vinkel, kunde man icke iakttaga varandra från den segmentyta, varinom bilen stannat. Hon såg från sitt fönster endast den trottoarbit där hörnlinden stod.

Vad gjorde sportsynglingen? — Han gjorde något ganska obehärskat. Han hade ur en innerficka tagit fram ett brev eller konvolut som han först med en vild och hotande åtbörd sträckte upp i luften, skakande det, och därpå häftigt sönderrev i små stycken. — En förbigående vände sig om och såg på honom och ett par gatpojkar stannade kisande bakom hans rygg. — Men flickan i fönstret började gråta.

På rutan i murkvadraten, säkerligen dammig och fläckig, blänkte nu en stråle ljus, ej olik en blek härmning av ovädrets slocknande blixtar. Den kom inifrån det dolda rummet och svann genast. Jag förstod att en dörr från andra sidan brådskande öppnats och slutits.

Och mycket riktigt syntes i nästa sekund gråskäggets ansikte i öppningen. Det gjorde en fruktansvärd grimas, visade tänderna och liknade doggen som nyss hoppat på planen. Men därefter såg jag en hand i brun handske brutalt fatta om kaménacken, krama till kring den vita halsen så korallbandet sprang sönder och våldsamt slunga flickan baklänges. Ett ögonblick blev rutan en tom, gråbrun yta, därpå syntes mannens ansikte i profil. Det såg vanställt och förvridet ut och munnen rördes ilsnabbt till vreda och fula ord. Ett par gånger höjdes hans knutna, behandskade händer och jag är ej säker på om icke en käpp också dansade ett par slag. Så blev det tomt igen och jag såg blott bunten räkningar i överkanten, ännu svängande av luftdraget i den lilla kammaren.

Jag kände att jag blivit blek. Men mitt öga drogs girigt mot skylten. Märkte icke den unge mannen vad som försiggick, och handlade därefter, eller hade han hunnit avlägsna sig?

Nej. Han märkte liksom jag allt och förstod kanske allt för väl. Jag såg honom stå upprätt vid trädstammen i en liksom förstenad ställning med armarna stelt sträckta längs kroppen och stirrande på rutan. Plötsligt fick han liv, slog handen för pannan och sprang med några långa hopp, riktiga pantersprång, snett över den lilla planen. Jag hann knappt flytta blicken till vänster. Han hade störtat rakt mot grindingången och ville nu i ungdomligt raseri tränga sig in utan biljett.

Den uniformerade hindrade honom, ivrigt gestikulerande. Men det hjälpte icke. Han vred och bände på svängkorset och till sist gav han mannen ett knytnävslag i bröstet så att hans guldgalonerade mössa föll av.

— Det här går galet! var min instinktiva tanke och jag kände en besynnerlig ångestblandad vrede stiga inom mig. Det hela verkade så naturligt och likväl samtidigt onaturligt. — Men jag måste se vidare.

Biljettemottagaren grep naturligt nog rasande efter den i hans tycke vansinnige bråkmakaren, men han famlade i luften, ty med kattlik smidighet hade denne kastat sig över järnställningen och rusat in i parken till höger. Ett ögonblick stod grindmannen mållös över denna fräckhet mitt på ljusa dagen, därpå fattade han sig och utan att tänka varken på mössan eller entrékorset satte han efter galningen. Bägge försvunno sekundsnabbt.

Jag föll ned, ty i momentets upphetsning hade jag halvt rest mig. Nu sökte ögat först rutan, men den var alltjämt tom, och sedan såg jag i spegeln. — Kunde det vara möjligt att uppträdet fått passera obemärkt? Nej, jag såg en flock dagdrivare på trottoaren med sträckta halsar och halvöppna munnar begapa scenen. Jag tror dock icke en av åskådarna sett tillräckligt mycket för att ana allvaret bakom det snabba intermezzot, ty de flesta flinade idiotiskt och en poliskonstapel som oförmodat framträdde skingrade snart skaran. Endast de två gatpojkarna höllo sig kvar i närheten av lindstammen.

Jag tänkte efter. Min slocknade cigarr hade fallit ned på golvet, men jag brydde mig icke om att rekvirera en ny. Jag hade ingen lust att röka.

— Herre gud, sade jag i tankarna till mig själv, vad angår detta dig? Du har ju sett så mycket både här och där och har för resten nog att tänka på för egen del! Chacun sa vie! Låt dig nöja med vad en skyltspegel visat och betänk att sådant inträffar i alla stora städer.

Jag konstruerade ihop en novell. — Den blev så enkel.

Då jag ett ögonblick böjt mig ned för att se bättre hade jag iakttagit en valvbågsskylt av trä över ingången. På den stod i blått och guld: Olympiagarten.

Nåväl. Detta var alltså förlustelsestället Olympiagarten. Det ägdes av den gråskäggige automobilmannen — direktör var väl hans lägsta titel. Inne i hans kontorshål satt en liten skrivmaskinsfröken, en bokförerska, en liten blek proletärdotter. Naturligtvis var direktören gift — ja naturligtvis. Och med den rätt som tillkommer den sortens arbetsgivare tog han henne... Hur enkelt — jag såg ju de blixtrande ringarna på hennes små fingrar. Men hon hade en annan kär — en ungdomskamrat från bakgården. Vad kunde han vara? Ja, låt oss säga butiksbiträde i ett stort modernt varukompani. — Misstanke och upptäckt, förtvivlan. Tyvärr också från chefens sida. Katastrof. —

Mycket enkelt och vanligt.

—Bah! sade jag.

På nytt såg jag ned mot järnstaketet. Allt var öde. Solen hade redan hunnit minska polarna och torka sanden, som grånade i stora fläckar, lämnande det bruna i skuggan. Jag blev sentimentalt filosofisk.

—Så är det, mumlade jag, livet — det rika, växlande, stora, lilla livet... En liten händelse sker — det är ej mer värt och visar icke större spår än ett lopphopp. — Jag sökte efter ett bibelcitat, något om att solen skiner — över onda och goda — att möda och ve är vår lott, och så vidare, men fann ej annat än att allt kött är hö. — Allt ser ut som förut, tänkte jag, som för en kvart sen ...

Något om mig själv föresvävade mig också dunkelt. — I främmande land — på resande fot — en vandrare ... Ack ja!

Men hur det nu än var — jag kunde icke lösslita tanke och blick från det lilla murhuset. Vad försiggick därinne? Det var något oroande i denna stillhet. Rutan låg klar med den dumt irriterande pappershögen på hängkroken och den intetsägande överrocken. Och grinden. Varför kom ej portieren tillbaka?

En blick i spegeln visade bulevardens oberörda, bekymmerslösa gatuliv — en nyans mindre livligt måhända än nyss. Men för övrigt som i alla städer: spårvagnar, omnibusar, hästar, bicyklar och biler. Och strömmen av svarta och ljusa människor.

Jag fick idén att gå in i Olympiagarten. Lika hastigt svann den. Vad skulle jag göra där? Kanske köras ut som nyfiken främling —kanske trakasseras som vittne eller råka i värre obehagligheter. Sköt dig själv! hade ju livet så småningom lärt mig.

Funderingarna kommo igen. — Symbolik —våren — april — känslor — skyar — åskväder — ha, vilka hastiga ombyten ...

Men jag är ju icke poet. Bara prosatör.

Därför drogos på nytt ögonen till planen, rutan och spegeln.

Intet.

Jo. Något var det i alla fall.

En man i arbetsblus — han liknade en trädgårdsdräng — kom inifrån parken ned mot grinden och svängde med armarna på ett underligt, väderkvarnsaktigt sätt. Han såg flabbigt viktig ut. — Vad betydde nu det?

Jag förstod det genast då en man i blå uniform visade sig från vänsterkanten. — Ambulans!

Blick i svarta spegeln.

Och sannerligen! Där höll en i alla länder typisk, svart sjukhuslåda på fyra hjul med rött kors på vit cirkelgrund utanför asfalten.

Jag blev kall kring hårfästet.

Alltså en tragedi!

Genom min hjärna flög i flyttfågelssträck minnen och brottstycken av hågkomster från liknande scener på två halvklot — ah, vad jorden dock är liten!

Men intet hände.

Jag såg mig om i lokalen.

Där sutto nu gäster som av mig obeaktat kommit in. Stadens hederliga borgare, litet mer eller mindre rundmagade, korrekt klädda, utan överdrift i klädernas snitt eller vård. Det var tydligen landets stadgade förfriskningstimma — de åto enligt sin sed bakelser till kaffekoppen och vattenglaset; damerna snaskade gul vaniljglass och endast en och annan misstänkt individ kastade sig ut i orgier med en mild spritdryck. Men allt var så påtagligt fredligt och gemytligt under de rasslande kafétidningarna, som hade dessa icke alls innehållit annat än meddelanden från ett världens gemensamma fårahus.

—Och dock! tänkte jag. Ni skulle bara veta...

Men titthålet —

Först syntes ingen. Jag kikade i skylten. De två gatpojkarna stodo där och pekade mot ingången. Ett par madammer hade stannat tätt bakom dem. Jag såg också en skymt av poliskonstapeln. Solen sken klart men var i hastig nedgång.

Nu hände något.

En svart man kom fram som ur skyn. Jag förmodar han stigit ur en för mig osynlig droska, ty han hoppade ned på scenen som utför en trappa eller ett vagnssteg.

Han betydde något, emedan konstapeln gjorde ställningssteg och förde två fingrar till hjälmen.

—En doktor — läkaren, resonerade jag.

Så såg jag mot ingången.

Riktigt! Där kommo de — en hel procession.

Först en springande karl, i vilken jag igenkände biljettmannen. Han slog upp en sidogrind.

Därpå en sjukbår. Den var täckt och jag undrade för mig själv varifrån de fått den.

Så gråskägget och den unga flickan. — Alltså —

Det var älskaren som bars bort.

Slutföljet var en blandad massa individer.

Jag tittade i skyltspegeln.

En oordnad skara människor trängdes på gångbanan. Men märkvärdigt nog sågo de flesta till sidan — till höger — på något jag icke kunde få inom synvinkel. Då jag emellertid uppfattade ett par poliser, som vinkade och hötte — jag såg egentligen blott armarna

—antog jag utan vidare att där höll en viss privatbil och ägnade min uppmärksamhet uteslutande åt sorgetåget.

Det passerade.

Anmärkningsvärd var den goda ordningen.

—Så skulle det ej vara i Sverige, reflekterade jag.

Jag vet ej hur det hela skingrades och upplöstes. Liksom förut under åskvädret hade kyparsvärmen skockats vid bulevardfönstren och även en del gäster gjorde den sällskap. Det berörde mig pinsamt att höra deras cyniska skratt och oförstående anmärkningar — förvånande för resten i det germanskt sentimentala landet.

— Det är det så kallade livet, sade jag högt och bittert.

Som nyss av vårstormen sopat avfall försvann publiken därute. Avenyen var tommare på en minut än under en föregående timma. Glest vandrade nu fotgängarna förbi, och solen sjönk i rosenrött bakom visavitakets krön. Grå skuggor restes och inne i kaféet tändes auerbrännarna.

Jag kan icke för andra beskriva min sinnesstämning. Den var något, banalt uttryckt, som ungefär smultron och anjovis. — Ja, jag vet att det låter beräknat, men, herre gud, det inträffar ju ej så sällan att vi börja menuen med smörgåsbord för att sluta den med dessert.

Alltså desserten.

Efter vad jag nyss bevittnat sjönk jag ned i min röda soffa, som ju minde mig om hemlandets stad. Egentligen var jag på nytt både hungrig och törstig, men det föll mig ej in att dröja längre. — Jag knackade.

Innan den långsamme kellnern hunnit uppmärksamma min kallelse hade emellertid något oväntat skett.

I fonden av kaféet, som nu var starkt upplyst, öppnades en bakdörr och till min stora häpnad, för att icke säga förskräckelse, inträdde den unge man, som jag nyss antagit burits bort som död — eller åtminstone sårad. Han såg litet trött, men dock ej vidare medtagen ut.

—Var är bordet? skrek han.

Jag strök mig ovillkorligt över pannan.

En kypare skyndade emot honom.

—Här — var så god — här! ropade han.

Handpekningen indikerade bordet mitt emot mig.

—Drömmer jag eller är jag vaken ? var min tanke.

Jag skulle hastigt nog få tillfälle till flera hjärnans överraskningar.

Ty genom bakdörren kommo i raskt tempo gråskägget, biljettmannen, några statistliknande personer och sist — som en vålnad — kaméflickan.

Än en gång smällde svängdörren och det var för att släppa in den svartklädde läkaren, åtföljd av fungerande poliskonstapeln.

Jag betraktade sällskapet, som under skämt slagit sig ned vid motsatta soffbordet. Det var mig obegripligt att dessa individer nyss voro medspelande i vad jag sett i den svarta spegeln; det föreföll mig vara en dålig spöksyn, det hela, och jag knackade mig själv på pannan:

—Vad är det?

Men jag behövde icke länge tvivla. Det var bara livet — det mycket enkla moderna århundradets liv — ifall man vill se det så — eller med andra ord: det fotografiska nuet, som kanske också har sitt berättigande, och långt mer än falska och förvrängda fantasiers.

—Vad är nu egentligen det här? upprepade jag.

Sällskapet vid bordet mitt emot mig såg på en gång så naturligt och upprymt overkligt ut, att jag halvt sammanställde det med skådespelare. — Voro de icke sminkade och hade ej en del lösskägg?

Svaret kom förlösande oväntat.

Där skimrade borden icke längre enligt bästa mönster mjölkvita, utan närmast kaffebruna, och takets molndunkel hade utlösts i vanlig gipsäggula med sprickor. Det fanns intet miljöpsykologiskt — för en klok skalle — att hämta därur. Däremot öppnades, välgörande nog, dörren till århundradets gata.

Och in steg en liten obetydlig herre i sjaskig bonjour — man går ju icke längre i medeltidens förklädande maskeradrustningar — men med ett par livligt spelande ögon, som icke hade med hans yttre fattigdom att göra. Han hälsades med handklappningar av mitt spöksällskap.

—Nå — nå — nå? skreko de.

—Jo, sade han, det är säkert utmärkt! Nu är det för mörkt att fortsätta, men i morgon gör vi det färdigt. Även apparaten ini parken har arbetat förträffligt, säger min fotografiska assistent. — Jag tror säkert, herr direktör, att filmen är så till vida lyckad, och om lördag kan Olympiagartens biograf spela det nya stycket med otvivelaktig succés! Ty det är ju precis som levande livet!

Direktören vrålade förtjust:

— En omgång hellitrar münchener — det ha vi förtjänt...

Jag betalade och gick med mitt opsykologiska kameraöga ut i den vårvarslande och muntra aprilaftonen, lättad och alls icke andligen tillstukad — tvärtom.