Stamboks-vers
| ← Våren |
|
En filosof → |
| Ur Svenska Familj-Journalen Band VIII 1869, N:o V(150-151) Se digitalisering på ALVIN! |
Stamboks-vers.
vad skall jag i din vackra stambok skrifva,
ej är skrifvet än?
Det är väl bäst, jag ber att få förblifva
Din gamle, gode vän.
Emellan oss får intet dunkel finnas,
Ditt hjertas våg vill jag se klart uti;
Glöm gerna bort, om du mig ej kan minnas,
Förgät mig ej, om du kan låta bli!
Den udd, hvarmed din mun oss stundom plägar snäsa,
Är fullt ut lika hvass som spetsen af din näsa.
Min lärde vän! Du trifs med skäl
Bland sången, ungdomen och lyran.
Du glömmer icke att må väl,
Fast du är arbetsam som myran.
Men vore styrkan som mitt mod,
Låt vara, att det tycks förmätet,
Du hann ej nysa, förr'n du stod
Hos oss med hela lärosätet.
Hvad skall jag skrifva på din bröllopsdag?
Din vackra gård, ditt namn och ditt bohag,
Din snickarverkstad, dina jern och yxor,
Dem tar du nog till vara här vid lag —
Men dina byxor?
Dem blir du af med, det ser jag.
Landtbrukare till profession
Och mjölnare, fastän baron,
Och väldig fiskare med tretti skotar
Och andra fiskredskap och garn!
Nu kan du sköta dem — och rifva ner din qvarn.
Den står nu spöklikt blott på berget der och rotar,
Se'n Ericsson har sagt, en man som har reson,
Att solen sjelf, i egen hög person,
Vill mala mjöl till våra grötar.
Mången hågkomst bortskymd blir och bleknad
Utaf brist på näring, som vi vete.
Derför präntar visligt undertecknad
Midt för näsan på dig: E. S—dt.
