ill verldsförakt och jemmerskrik
Jag stämmer icke mina strängar.
Det skämmer blott en god fysik,
Och den kan icke fås för pengar.
Jag vemod ej förstår mig på,
Men hvad jag skattar och behöfver,
Är frid och fröjd från topp till tå,
Så mycket jag kan komma öfver.
Jag har, gunås! ej sinne för
Att mig i qval och grubbel sänka.
Jag icke mycket väsen gör,
Om hvad min själ bör tro och tänka.
En Gud jag i naturen ser,
På mig ej dogmatiken biter:
Förnuftet jag min hyllning ger
Och umgås ej med jesuiter.
När qvällen med sin lampa står
Och alla himlens stjernor tindra,
Jag opp mitt öga hänryckt slår
Och kan en andaktssuck ej hindra.
Men om jag en gång skall bebo
Den ena eller andra stjernan,
Det rör mig ej, det får bero,
Jag lägger aldrig det på hjernan.
När dagens gyllne sol går opp
Att lysa öfver berg och dalar,
Och djur och menskor, blad och knopp
Hon ammar, lifvar och hugsvalar;
Jag liksom hon mig griper an
Och går att dagens värf bestyra.
Jag tar min verld, så godt jag kan,
Och knåpar som en liten myra.
Jag tror en allmaktshand, som styr
Och ställer för oss, arma krakar.
Jag tviflet såsom pesten skyr,
Förvissad, att Guds öga vakar.
Den oron kan jag ej förstå
För hvad som möjligen kan stunda
Jag tror, det går, som det skall gå,
Och ej ett solgrand annorlunda.
