Stockholm, Del 2 (Elers 1800)/Kap 201

←  Strömsborg.

Stockholm, Andra delen av Johan Elers Cap. om Norremalm i allmänhet.

Cap. om N. malms Västra Del.  →

Andra Afdelningen.
Om Norra Malmen.

---

I. CAPITLET.
Om Norre Malm i Allmänhet.

§. 1.

Vid Stockholms Stads anläggning, intogs Norra Malmen till en betydelig del, af ett högt, åt Öster och Väster sluttande berg, Sandberget, Brandtberget, och af Johan Brunkes afrättande derstädes 1319, Brunkeberg kalladt. Det gick från Stadsporten vid Norre ström, Norr ut till Solna Kyrka, och var omgifvit af flere holmar och skär, af sjöar, vikar och träsk.

Efter olika meningar utsträckte sig denna sandås, som ansågs vara af sjelfva Syndafloden uppkastad, än till Norrska fjälen, än till Rotebro, än ifrån Norre ström till Brunsviken, och efter Pontini beskrifning, låg Brunkebergs Capell, vid slutet af berget, der nu Johannis Kyrkogård är.

Af de spår, som ännu synas efter dess läge, tyckes detta berget hafva innefattadt, Smedgatan, Styckgjutarebacken, Johannis Södra Kyrkogata med Kyrkogården, ända till Roslagstullen, samt Kungsbacken ända till Norr tull och Brunsviken eller Brunkebergsviken. Bredden åter ifrån Brunkebergshalsen så kallad, eller S. Clarae gärde, öfver Ö. Kyrkogatan, Smedgatan, Regerings-gatan, och till Ladugårdslands-viken; eller ifrån Rörstrands-viken, öfver Holländare- Badstugu- Luntmakare- och Regerings-gatorne, till de der mötande Gråberg och Träsk. År 1732, då berget endast var 80 fot högt, 60 fot bredt och 300 steg i omkrets, ansågs det nästan otroligt, huru ett så vidsträckt berg, redan blifvit så medtagit och förminskat^[1]. Innom 50 år torde fråga blifva: hvar detta berg legat? hvaraf nu (1799) så få lämningar äro öfrige; sedan det från älldste tider tillbaka blifvit användt till träsks, vattudrags, stränders och vikars fyllande; till torgs, allmänna platsers, broars, vägars och nästan alla gators formerande och planerande i Staden och på malmarne^[2].

Malmen skildes af berget i 2:ne tracter. Den Östra delen var mera brandt och sluttande, som ännu kan skönjas af de backar och högder, som leda till Regeringsgatan: den Västra delen var mera lågländt, sank och morasig, innan den nådde Mälarns strand. Vägen från Staden till Östra Aros eller Upsala, låg ock ifrån början på denna sidan, men lades sedan ifrån Kungsbacken, Öster om berget, för Clarae Klosters skull och dess tillhörige ägors fredande, på Västra sidan. Det berättas att en af Eremiter öfvergifven kula, der blifvit intagen af röfvare, som oroat och våldfört förbifarande resande: hvilket röfvare-näste, på Öfverhetens befallning blifvit förstördt och kulan eller gropen igänfyld.

§. 2.

Konung Magnus Ladulås, tillbytte sig d. 22 Maji 1286 af Upsala Domkyrka och dess Archi Electo, Magnus, emot Kronones gods och gårdar i Vingru och Norby, i Hösaby och Bro, med alla dess tillhörigheter: jämte fisket under Upsala bro; icke allenast en del of Valmunzö och 12 öres land i Ekeby; utan ock hela platsen, Norr om Stockholm, der de spettelskes sjukhus fordom var belägit^[3]. Den Västra delen deraf, lades straxt under Clarae Kloster, som sluteligen under sitt välde och område, ägde största delen af Norre malm; ehuru den då bestod, af torra sandbackar och ofrugtbara fält; hvaraf ock ordet Malm, sig härleder; som skogstracter och sandhedar ännu på landsbygden kallas.

Innan Klostret deraf kunde hämta tomtören och andra förmåner; bestriddes Gråmunkarne på kädjeskär, eller Gråmunkeholm, nyttjandet af malmens sandbackar och lergropar, till deras påbegynte Klosterbyggnad; hvaraf en ägo-tvist uppstod, som medelst en viss utstakning af gränsor och genom Kgl. brefvet d. 25 Jan. 1290 och ytterligare d. 7 Nov. 1320, sluteligen afgjordes.

§. 3.

Af urålders tid och innan Stockholm anlades, skall på sandberget, vårdkasar varit inrättade, till teckens gifvande, då en fiende var i antågande. Om inga andra bevis kunna åberopas; så synes bergets högd och dess belägenhet vid Stocksundet, dit de ströfvande vikingar ställde sin kosa, att härja och plundra Mälarens stränder; sådant nogsamt bestyrcka.

Ibland vårdkasar åfvanför Stockholm, hafva de namnkunnigaste varit på berget vid Vårby, näst till Fittja, sedan vid Blockholms sunds och Stafsunds berget emot Björkön, och vid Vårdsätra emot Upsala. Ibland andra ställen, är ock en sådan stenbotten, att se vid Flötasund, emot Upsala, på udden vid Kungshamn, der man inkröker af Ekhols fjärden till Upsala. Vården säges hafva varit hållen, vid Vårdsätra, hvaraf det ock namnet hafver, såsom ett vårdsäte. Denna vård hafver kunnat ses upp till Stafsund, hvarest en annan vårdkase hafver stådt, och när den blifvit antänd, hafver strax, från Vårdsätra gifvits tecken, till dem på Kungshamns udden; deraf Konungarne i Upsala, strax haft sin varnagel. Således hafva dessa vårdkasar fordom stådt, alt intill Stockholm, och sedan kring hela Mälaren, såsom ännu kring hela skärgården, vid Östersjön finnes^[4].

Från längre tid tillbaka, har ock berget varit prydt med något Torn eller Castell, och understundom med betydeligare försvarsverk; som äfven kan intagas af Stockholms Stads afritning, vid K. Christierns belägring 1520.

Derifrån har ock Stockholms Stad flere gångar, hårdeligen varit belägrad; såsom 1366, af K. Håkan i Norrige, för att frälsa sin fader, K. Magnus Smek, ur sitt fängelse; af K. Christian I, som 1471, med en förment rätt till Sveriges Krona, ville skilja Sten Sture den älldre, från folkets förtroende och Riksföreståndare-Ämbetet; men hvarifrån Christian efter slaget, d. 9 Oct. nyssnämde år, på detta berg, måste med sår och nesa, rädda sig genom flyckten, till Danmark tillbaka; af Johan II. eller Danska K. Hans 1497, för att inkräckta en Thron, den Han illa prydde, och snart förlorade; af Christiern Tyran 1520, för att yrcka sina Förfäders vundna rätt, att härrska öfver ett folk, som skulle våldföras och förtryckas; af Gustaf Vasa; men i ett värdigare ändamål; att frälsa både Hufvud-Stad och Rike, ur Tyrannens blodiga händer; af Hertigarne Johan och Carl, 1568, för att rycka Erichs Svärd, ur Jöran Perssons ovärdiga Näfvar, och gifva honom Brunkes lön, på samma ställe, der K. Birgers Drotz, gunstling och förförare, förut skördat frugten af onda och vederstyggeliga rådslag. (Hvarom redan är förmält).

§. 4.

Efter Brunkes tid, har Berget flere gångar blifvit nyttjadt såsom en afrättsplats. Med honom delade Ulf Svalebeck, Luder Foss, Valram Skytte, ett lika öde. Der blef Prosten i Wästerås, Knut, 1527, d. 21 Febr., Riks-Rådet Måns Bryntesson och Nils Olofsson Vinge, 1529 i Julii månad, samt Jöran Persson d. 28 Sept. 1568, för begångne brott straffade. Litet utanföre Tull-porten, på Kungsbacken, var Stadens rätte plats, hvarest Arnold Messenius och hans Son, Johan Messenius 1652 miste sina Hufvuden; flere att förtiga, som i senare tider, gifvit namn åt de längre aflägsne ställen på denna bergsträcka; såsom Paykulls och Generalsbacken, i anledning af de der, d. 14 Febr. 1707 och 18 Juli samt 4 Aug. 1743, anställte executioner.

Sagan om Knut Posse, så namnkunnig af Viborgska smällen, och huru han skakat sitt betsel på Viborgs skants, då en häst framkommit, hvarpå han innom 24 timmar, varit på Brunkeberg; samt efter uträttadt ärende, lika hastigt tillbaka, sedan han genom betslets skakande på samma berg, återfådt en lika skjuts; hade här kunnat utelämnas, af acktning för ett mera upplyst tidehvarf.

§. 5.

Utom Clarae Kloster, Jacobs älldsta Kyrka, och S. Jörans Hospital; fordrade det snart 300 år, från Stadens första anläggning, innan det kan sägas, att Norremalm var någorlunda bebyggd.

Ehuru någon anledning är, att Nybyggarne, innom 50 år efter Magni Ladulås död, som timade 1290, omkring 1340-talet, utgjorde en liten församling på Norremalm; var dock hela 200 år derefter, igenom inbördes oroligheter, Krig och belägringar; folkhopens tillväxt, malmens uppodling och bebyggande, hindrad; och hvad gjordt var, till dess förkofran, ofta förstördt och ödelagdt. K. Carl Knutsson förböd 1456, att å Malmarne bygga någre förnämlige gårdar, i så fredlösa tider. År 1491 och 1502 afbrändes N. malm, i frucktan för fiendteligt anfall, och för att så mycket bättre kunna försvara Staden. Ännu 1517 hade Stadens Invånarne, på N. malm, sine trägårdar och kåltäppor, till hvilkas vårdande, någre trähus voro uppsatte, som undanröjdes eller afbrändes, vid fiendteligt anfall. Der bodde då omkring 30 hushåll, som betalade Staden skatt och utskylder. Sådant var den tiden Norremalms utseende; så vida det af gamla handlingar, och ritningar kunnat inhämtas^[5]. Af Stadens älldre räkenskaper, kan om malmens bebyggande och folkökning icke något slutas, efter derutinnan för N. malmen, hvarken tomtören eller skotpenningar upptages; förmodeligen derföre att K. Gustaf I. lade malmen 1529 under Slottet. År 1554 d. 27 Junii afbrände hela Norremalm^[6].

§. 6.

Malmens belägenhet och tillstånd var ohyggeligt, då Christiern hyllades på Brunkeberg d. 1 Nov. 1520, och hade derifrån sitt intåg i Staden; der han sedan, i oskyldigt blods utgjutande och i ett ursinnigt framfarande, beredde sig för alltid ett förhateligt minne.

Folket utarmades, landet beskattades; Staden och Riket styrdes af en Slagheck, en Trolle och Bledenacke, med flere Tyranniets köpte vänner — och endast genom Gustafs uppstigande på Thronen, uppgick omsider, både för land och Stad, en klarare dag och ett säkrare hopp om bättre tider.

Efter ett någorlunda stadgat lugn, börjades åter på N. malm, ödes tomterne att upptagas; dels af den mindre Hof-betjeningen och af Kronans Krigsfolk, hvilka voro förordnade till Slottets och Stadens bevakning; dels ock af folk, som efter Krigsoroligheterne, kommo från Lands-orterne, att med arbete förtjena födan. De inne i Staden trångbodde, anlade på malmarne sine uthus, och med tiden förvandlades de gamla kåltäppor, uti anlagde krydd- och träd-gårdar.

K. Gustafs förordnande 1552, att alla ännu i Staden qvarstående trähus skulle nederrifvas och stenhus i deras ställe uppsättas; föranlät åtskillige af de fattige borgare, att boflytta ut på malmen; och ehuru svaret på Borgerskapets postulater 1544, tydeligen innehöll: att på N. malm allenast, fiskare och andre gode embetsmän, Stadenom till nytto, blifva skulle; jämväl vid vite förbudit var, allt köpslagande på malmarne; hvilket förbud förnyades, uti de följande 1563 och 1589 årens privilegier; lockade likväl malmens utrymme, och den tillåtne byggningsfriheten, åtskillige handlande, att här nedsätta sig och omsider uppslå allmänna salubodar. Den således häraf tillväxande handel och rörelse blef icke utan uppmärksamhet. K. Johan III, ville icke förqväfva den; men inskränkte den dock så, att Stadens näringar och handel, derigenom icke skulle komma att lida. Han borrtgaf flere obebodde platser, till bebyggande; han lät ur gruset uppresa de förstörde Kyrkor, och förordnade derjämte visse uppsyningsmän, under namn af Malm-Fogdar, som ibland malmens inbyggare, skulle bevaka Kronans och Stadens rätt, efter allmän lag och Stadens privilegier; hvilka innehöllo: att N. malm skulle med tomtören och visse dagsverken höra under Slottet; men hvad Lagskipning- handels och Närings-afgiften vidkom, under Stadens domsaga^[7].

Detta stadgande, grundade sig utan tvifvel, dels på K. Magni förenämde byte 1286, hvarigenom N. malm blef en Kronans egendom; dels ock på 1527 års reduction, af alle i munktiden, från Kronan söndrade gods och rättigheter. Något af de derutininan nämde dagsverkens utgörande till Slottet, synes ännu vara i behåll, i Norrmalms-boernes skyldighet, att allena draga försorg, som Kgl. rummens renhållande, på Stockholms Slott^[8].

§. 7.

Förordnandet, att malmen i anseende till Borgerliga utskylders utgörande, skulle höra under Staden, var öfverensstämmande både med ordning och billighet; då de som näring och handel idkade på malmen, voro från Staden utflyttade och medförde derifrån sin borgare-rätt. Men att denna författning gifvit anledning till malmens skiljande ifrån Staden, med egen Stadsrätt; igänfinnes i missbruket, i Stads-boernes afvund öfver sine medborgares tilltagande rörelse och trefnad på malmen; i deras drygare taxerande, än hvad skäligt var; och i malm-Fogdarnes med stränghet utöfvade välde: hvilket allt förorsakade missnöje och ledsnad, och omsider besvär och klagomål deröfver. Konung Carl IX. skilde då, 1602, malmen ifrån Staden, i så måtto: att hvad utlagorne angick, derutinnan skulle Goubernatorens och Ståthållarens bud och befallningar efterlefvas: men hvad enskilte brott, emot lag och stadgar biträffade; så skulle deruti dömas, af Malmens egne medel. Denna författning blef år 1604, af samma Konung ytterligare bekräftad.

Norrmalm eller Norra förstaden som den då började kallas, nyttjade på denna grund, egen Stadsrätt hela 30 åren; fick egen Magistrat; hade egne fullmägtige vid Riksdagarne; brukade eget Stadsvapen och sigill; hade löfte och stillsägelse 1588 d. 17 Apr. om tegel, till egen Rådhus-byggnad, som dock blef utan verkställighet, och erhöll 1616 d. 22 Julii, uti Resolutionen på Borgmästare och Råds samt Borgerskapets på Norre malm, inlagde postulata, K. Gustaf Adolphs nådiga försäkran, om sådane privilegier, som kunde för Staden nyttige blifva. Detta blef väl för emellankommande hinder uppskutit; men K. lät dock år 1622, genom R. Rådet och Ståthållaren på Stockholms och Upsala Slott, å nyo förvissa malmen, om sin välvilja; och gaf Magistraten derstädes frihet, att till förstadens nytto uppbära, alla de borgerliga utskylder, sak- och tomt-ören, som hos dem falla kunde; hvaraf nogsamt slutas kan, att K. icke ärnade upphäfva, den nya Stadens rättigheter. Detta bestyrkes ännu ytterligare, af det år 1624 i Aug. månad, uppsatte project, still utförligare Stads-privilegier, för N. malm, bestående af 45 puncter, hvilka dock ej blefvo underskrefne och expedierade; af hvad orsak vet man icke. Det finnes bifogat i St. Jacobs minne, och innehåller korteligen: att Norre förstad och dess inbyggande Borgare, skulle njuta och bruka all den rätt, rättighet och frihet, som Sveriges Stads-lag och Handels-ordinancen, Städerne tillordner; hvarefter och politie och ordning skulle handhafvas; att Staden med nödige Ämbetsmän skulle blifva försedd, hvilkas åliggande skyldigheter och Ämbetes göromål föreskrifves; att Staden skulle hafva en syndicus, 2:ne Kämnärer, och 2:ne Borgare till Stadens Byggmästare; att förstaden skulle skiftas i 4 fjerdingar och hvardera hafva sina 2:ne Höfvidsmän, utom 48 deputerade, att å menighetens vägnar tala och svara; att till Stadens inkomst, förskått och tomtören skulle erläggas; att Staden till Slagtarehus, lastbro och andra behof, skulle njuta den lilla Stockholmen, samt platsen deremellan och qvarnen, samt till förbättring i dess intrader, Lanefisket uti Norre ström, med hvar 15:de penning af all accis; att alla som ägde hus skulle deltaga i borgerlig tungas utgörande; att Staden skulle njuta halfparten af sakören, samt 10:de penningen af det arf, som faller, och lösnings-rätt till dana arf; att Stadens Ämbetsmän skola njuta sin lön af Stadens inkomster, som skola af vissa deputerade uppbäras, och räkenskap derföre göras; och vidare: huru Borgare skola antagas; köpande och säljande ske, efter handels-ordinantien; Kyrkornes inkomster vårdas; ungdomen upptucktas; tiggeriet hämmas; tavernare tillsättas; med mera, som till Stadens styrelse, uppkomst och anseende lända kunder.

Som redan förmält är, blefvo desse privilegier icke utfärdade; men Förstaden nyttjade dock sin enskildte Stads-rätt, allt till 1634, då efter K. Gustaf Adolphs död, Magistraten och Borgerskapet inom broarne, icke längre kunde dölja sitt missnöje deröfver.

Stockholms Stad hade d. 16 Octob. 1634 fådt sin enskilte Öfver-Ståthållare; hvilket Ämbete tillförene varit förenat, med Gouverneurs och Lands-Höfdinge-Ämbetet i Upland; och hvartill K. Rådet, Amiralen och Lagmannen i S. Finlands Lagsaga, Clas Fleming förordnades. Hos honom blef detta angelägna ärende anmält, hvilket han hos Regeringen understödde, Öfver Stadens besvär och klagomål, förklarade sig N. malms-boerne; yrkande sin rätt, af förenämde K. Resolutioner och Privilegier. Sedan uti vexlade skrifter, ömse sidors skäl blifvit andragne och ådagalagde; ansåg Kgl. Regeringen denna träta, vara af den betydelse, att den fordrade ett skyndesamt slut, till enighets och lugns bibehållande, medborgare emellan; och resolverades således d. 21 Apr. 1635: ”Att Hännes Maj:t icke allenast funnit skäligt; utan ock till bägge Städernes egen regering och tillväxt beqvämare och nyttigare; ja hela Riket hederligare, att N. malm blifver i ett Corpus med Staden sammanstött; än att de i 2:e Städer åtskiljas, och hvarannan så när under ögonen ligga; befallandes fördenskull, så väl Magistraten i Stockholm, som N. malms Borgerskap, att de i sämja och enighet, förena sig deröfver, med hvarannan, och denna K. Maj:ts nådiga vilja och förordning, strax hörsammeligen börja i verket ställa, efter de privilegier, hvarmed de innan korrt skulle benådade blifva. Och på det de, till ingående Valborgmessa, något så när veta måtte, huru de sina Borgmästare-Ämbets val, anställa skulle; så var H. Maj:ts vilja korteligen den; att såsom bägge Malmarne, den Norre och Södre, skola tillhopa med Staden göra en Corpus; altså skulle de ock alla tillhopa, resortera under en jurisdiction och af Borgm. och Råd i Stockholm, såsom deras samteliga Magistrat och Förmån, styras ock regeras; men så skulle dock dädanefter, en Stadens Borgmästare och 2:ne Rådmän väljas, af Norre förstads Borgerskap, hällst dem, som hafva godt förstånd om handtverkens lägenheter, efter som H. M. ville hafva derefter, Handtverkarne å Malmarne, och Köpmännerne i Staden boende. Å N. malm skulle ock upprättas, en Kämnäre-stufva, till alla små sakers upptagande och slitande, ifrån hvilken sedan vidare, appellationen skulle gå, till Stockholms Stads Rådstufva.”

Malmen hade under frihetsåren, så merkeligen förkofrat sig, att i stället för hundrade gårdar, innan delningen skedde, var der öfver 1000, då fråga väcktes om Malmens sammanslående med Staden; hvilket N. malmsboerne androgo, såsom ett skäl till bibehållande, af sin särskildte stadsrätt.

Under Öfver-Ståthållaren Flemings styrelse, förlorade Malmen intet af sitt välstånd; tvärt om, blef bemälte förening både nyttig och behagelig för Staden i gemen och för Malmen i synnerhet.

§. 8.

Att utsätta linien eller gränsen för N. malm ifrån älldste tider tillbaka, lärer icke vara möjeligt; så länge hela Malmen var öppen, och icke ansågs som någon Förstad. Stockholm var då innesluten, inom sin ringmur, och tog sin början vid Stadens portar.

Sedan Landt-tulls inrättningen 1622 tog sin början; lämnar Landt-tuls-Ordningen derom den underrättelse: att en tull varit vid Rännebanan. Samma år 1622 förmäla handlingarne; att ett staqvet byggdes omkring N. malm, hvartill Knechtar commenderades ifrån Landsorterne. Sedermera var Tullen vid Barnhuset, och då Drottn. Christina tillåtit Stadens eller Malmens utvidgande, blef Tullporten utflyttad, ungefärligen dit, der Carlbergsvägen vidtager; som enligt Cammar-Collegii ordres d. 29 Mart. 1652, till Tull-Förvaltaren Lennart Hanssen, lärer samma år blifvit verkstäldt; der skall den varit qvarstående 1671 d. 7 Oct. d. K. Carl XI. upplät en tomt, näst utan för Uplands Tullporten, åt Trägårdsmästaren Christ. Hårleman, hvilken tomt, är den nu för tiden, så kallade Brehmerske trädgården. Men som K. året förut, d. 27 Oct. 1670, förunnat till Stadens bättre utrymme, platsen utan för gamla linien; så medförde äfven denna donation, nödvändigheten af tullportens ytterligare utflyttning, hvilket och synes hafva skedt 1673; emedan Cammar-Collegii bref d. 11 Mart. s. å. till Magistraten, omtalar nya tullporten vid Stallmästaregården. Der den nu är, upprestes den Äreporten 1731, vid K. Fredrichs återkomst från Hessen, som nu lutar till sin undergång. Roslags Tullen, som efter gamla ritningar och en särskild Charta i Landtmäteri-Contoiret, fordom varit ungefär der trägårds-byggningarne på Ingemarhofs egendomen befunnos 1686, och kanske ända till 1691, har förmodeligen blifvit anlagd, såsom en fölgd af staqvetets utflyttning efter 1670 års donation^[9]. Sjelfva Tullplatsen lärer blifvit förlagd, till dess nu varande ställe, emellan 1696 och 1699, under hvilket sistnämde år d. 20 Sept. finnes ett Öfver-Ståthållarens bref, att Roslags-tullvägen, öfver lilla viken, skulle gjöras med sten och grus^[10].

En väg åt Roslags-sidan, har fordom gått fram, tätt under bergen, på Ingemarshofs egor, som derstädes ännu synes, och är utmärckt på Wijkmans i koppar stuckne Charta 1701.

På en Charta i Landtmäteri-Contoiret, öfver Stockholm, upprättad emellan 1650 och 1660, finnes Upsala-vägen anvist, förbi Stallmästare-gården, på samma sätt som nu för tiden; men vägen åt Stäket eller Enköping, utmärkes på samma stråt som åt Carlberg.

Utom nu nämde Tullar, finnes på N. malm, nu för tiden Carlbergs Tull, hvilken finnes nämd i Cam. Collegii bref. af d. 29 Nov. 1672, då fråga var, om de Cautionisters vederhäftighet, som Tullnären derstädes presenterat. År 1699 upprättades på General-Inspectoren Hägerflychts begäran, af då varande Extr. Ord. Landtmätaren P. Wijkman, en Charta öfver situationen från Norr-tull till Carlberg; i anseende till någon då tilltänkt Tullhus-byggnad, hvilken Charta finnes i Landtmäteri-Contoiret^[11]. Att till vägjämningen emellan Carlberg och Staden, någon bergsprängning varit nödig; inhämtas af K. br. d. 2 Sept. 1697, till K. Krigs-Collegium, att till samma behof låta affölja så mycket krut, som kunde behöfvas. (Regist. i R. Arch. f. 53).

Angående Staqvetet omkring N. malm, är med några ord redan nämt, att Arbets-manskap; till dess uppbyggande, commenderades 1622. Dertill bör ytterligare läggas: att då det föll Staden odrägeligt, att upprätta och vid magt hålla det samma, efter den gamla linien, donerades d. 27 Oct. 1670, till Stadens nytta, platsen därutanföre, ifrån Ladugården till N. malms tullport, efter en då affattad ritning, som nu icke finnes. Uti bref derom af samma dag, till Öfver-Ståthållaren Axel Sparre, befalltes att tomterne måtte Staden till godo blifva utdelte och bebyggde; hvarjämte befallning förnyades, om Norra Tullport; och att derom utan vidare drögsmål, all nödig anstalt måtte göras.

År 1682, när Stockholms Ladugårdar, såsom Kungsgårdar reducerades, med 1681 års ränta; har dock genom Resolutionen d. 28 Sept. 1682, Staden blifvit bibehållen, vid den så kallade utmarken; som skattades ifrån gamla Ladugården, alt intill Brunsviken, utom Djurgårds gärdesgården, och det som 1670 donerades; eller som orden längre fram, i samma Resolution lyda: vid hela den platsen, utan för gamla linien, från Ladugården till Norremalms tullport, som efter Magistratens delineation 1670, K. då till Stadens utrymme, och under Magistratens disposition, lämnadt.

Emellan Norr- och Roslags Tullarne, är en bergaktig plats och udde, som går ut i sjön. Denna plats hade Byggnings- och Ämbets-Collegium 1756 upplåtit åt en Kryddkrämare Ekeberg, emot årliga tomtören 12 D:r S:mt. Emedlertid lär samma udde hafva blifvit på något sätt i fråga stäld, i anseende dertill, att den varit genom ett staqvet, till olofliga inpractiseringars afvärjande, ifrån utmarken afskild. För att återvinna denna udde, den Magistraten ansåg, som utmarken tillhörig; anfördes derom 1783, uti skrifvelse till Öfver-Ståthållaren Baron Sparre: att till följe af donationen 1670, hade Staden som en skyldighet, alltid måst underhålla landsvägen utom Brunstullen (Roslagstullen), ungefär så långt stycke, som denna udde går i Brunsviken, hvilket annars icke kunnat tillkomma Staden, om Staden ej ägt både strand och land, på den sidan om landsvägen.

Förenämde udde tillhör nu Bellevuë, och är intagen uti den anlagde park, derstädes.

§. 9.

På befallning verkstältes en allmän gårdrefning och gatu-reglering, åren 1637, 38, 39 och 1640, i afsigt att jämna och utvidga de gator och gårdar, hvilka förut vore mycket trångt och oordenteligen byggde och anlagde. Ibland de flere nya gator, som vid detta tillfälle skulle komma att inrättas, förtjenar här anmärkas den, som skulle gå midt för Slotts-tornet, Tre Kronor; från Malmtorget, genom Brunkeberg, Bysseskyttar-gården eller Rännarbanan, Holländare-gatan, i rät linia, ända fram till Brunsviken. Man sökte i flere år att utföra denna planen, till den således faststälte gatan; hvartill ock Arbets-manskap blef commenderat 1672. Magistraten lät alfvarligen tillsäga dem, som på denna vägen hade sina gårdar liggande, att dem, efter de uppsatte stänger, till första vårdag nederrifva. Häröfver klagade husägarne; gifvandes tillkänna, huru svårt detta måste för dem blifva, som sine endaste och bästa hus, samt hvälfde och förvarade källrar hade; så och gode uppmurade brunnar inne i gårdarne; att dem således mista. Konungen lät deras klagan gälla, och förordnade att den nya gatan, väl skulle fullföljas, efter som den af Byggnings-Collegio var utstakad; men icke så hastigt, som tillämnadt var; utan småningom och efter handen. År 1686 d. 4 Julii, förböd K. att bebygga, de nyss förut genom vådeld afbrände platser, genom hvilka den nya gatan skulle framgå. De som derigenom förlorade sina tomter, skulle få andra i stället att bygga uppå. Men då Kgl. Architecten Nicodemus Tessin år 1692 d. 3 Mart. uti dess underd. memorial, om nya Slottsbyggnaden (hvarom redan förmält är) förestälte: huru som Slotts-desseinen skulle blifva, alldeles vanskapelig och oformelig, om inkörslen på Slottet skulle blifva, eller rättas, efter linien af nya bron, emellan Slottet och N. malms torg; anförandes att samma bro blifvit anlagd för den linien, man velat observera ifrån tre Kronor, till Brunsviken, genom stora stenhus, Brunkeberg och sandåsar; så ansåg K. M. onödigt, att gjöra vidare afseende på nyssnämde linia; och i anledning af samma beslut, förständigades ock Öfverståthållaren derom, samt att de stenhus, tomter och gårdar, genom hvilka, samma gata skulle komma att passera, således befriades, ifrån den servitude, de förut i sådant afseende, varit underkastade.

§. 10.

Om qvarteren och gatorne på Norre-malm, är man här icke sinnad att falla besvärlig, med en lång lista af obetydeliga namn, gifne efter godtycko och förmodeligen utan all Historisk anledning. De passa bäst på en Charta, der man tillika ser belägenheten, och finnas i sådant ändamål, på Tillaei stora Charta anteknade. Här bör dock nämnas, att Norra malmen är fördelt, uti 178 större och mindre qvarter; bestående Västra delen af 123, och den Östra af 55, till större delen reguliere, som vittnar om deras indelning i senare tider. Gatorne äro nu alle i rät linia anlagde; hvaraf Regerings- och Drottninge-gatorne, äro de förnämligaste och bäst bebyggde^[12]. Ifrån Norra bergs-sträckan eller Kungsbacken, har vägen fordom gådt, ungefär öfver Regerings-gatan åt Staden. Uti ett H. Svartes donations-bref, 1486, till en praebenda, gifves en tomt på Norremalm, som var belägen Västan till, åfvan för S. Jacobs Kyrkogård, utmed Allmoga-vägenom, emellan tvänne S. Yrjans tomter.

Gatorne voro mycket irreguliere innan de 1620 och 1640 fingo den ordenteliga sträckning de nu hafva; sådant kan äfven intagas deraf, att på Västra sidan af Drottning-gatan, finnes Källare, som gå till medlersta stenraden, under gatan, såsom under stenhuset, i qvarteret N:o 10 på Tillaei Charta, utmed Carduans-Makare-gatan; hvarest hvalfvet Vårtiden 1791 vid transporterandet af K. Gustaf Adolphs statuë, måste med stockar och spännare understödjas.

Om bättre gators läggande på malmarne och om gatuläggares antagande, förordnades, d. 30 Apr. 1649.

Regerings-gatan hafver, med flere, i älldre tider, blifvit kallad Allmännings-gatan. Den är från malmtorget, upp till nya vägen, efter Scalan på nyssnämde Charta, vid pass 1800 alnar lång.

Drottning-gatan som i senare tider blifvit nyttjad till en allmän promenade, har varit den gata, som Öfverheten alltid farit, till Lust-Slotten, Ulrichsdal, Carlberg och Drottningholm, innan nya vägen, till sistnämde ställe, öfver Kungsholmen öppnades 1787. Flere Öfverhets-personers intåg till Hufvud-Staden ifrån besagde lust-Slott, hafva ock skedt denna vägen; och af en vid sådant tillfälle upprest äreport, vid gatu-öppningen, nedanför Observatorii-backen, hette stället länge Pelarne, af de decorationer som vid samma äreport voro uppstälte och länge blefvo qvarstående.

Det berättas om K. Carl XI, att då Han d. 9 Maji 1681 kl. 12 om natten, kommit ridande från Kungsör, skall Han vid Barnhuset på Drottninge-gatan, af illa sinnade människor, blifvit öfverfallen, som velat åt Hans Person; men att Konungen genom sina Drabanters tilltagsenhet, frälstes, och att våldsverkarne blifvit fasttagne och afstraffade.

En närmare beskrifning om gatorne, i synnerhet i anseende till de dervid, belägne märkeligare hus varder i det följande omförmält.

Till mera beqvämlighet, att vid förefallande tillfällen få underrättelse, om de gator och ställen som sökes och efterfrågas, blefvo alla i Stockholm och förstäderne varande gators och gränders namn, på lika sätt, som uti stora Städer, utomlands, brukeligt är, genom påskrefne och på husen anslagne taflor anviste, enligt Kundgörelsen derom den 10 Junii 1763.

---

1. Bång de monte Brunconis. Ups. 1732, 4:o, p. 8. 11.
2. Sandförsälgningen vid Brunkeberg entreprenerades 1772 på 4 år, emot 50 R:dr 8 sk. årligen, men 1776 blef sandhämtningen fri och öppen till Allmänhetens tjenst; äfven som sandgroparne vid Norr Tull, hvilka allt till 1774, varit till viss man upplåtne för 662 d:r K:mt årligen, ifrån år 1764.
3. Wittinghs Jacobs minne, St. 1771, 4:o, p. 5. Norbergs Clarae minne.
4. Peringskölds samlingar om Stockholm.
5. Murberg om Stockholm, i Witterh. Academ. Handl. Tom. IV, p. 56, 58.
6. Gisslonis Chr. s. c. p. 114.
7. K. Johans fullm. för Borgm. och Råd d. 19 Febr. 1573.
8. Jacobs minne, p. 10, 11.
9. Desse underrättelser äro i lifstiden, meddelade af Just. Borgm. Ekerman.
10. Regist. i Archivo, f. 307.
11. Ekerman, l. c.
12. In suburbio boreali, Majores item viæ sunt, qvæ a Regina atqve etiam a Regimine nomen habent. Jos. Pett. Wallin de originibus Stockholmianis. Holm. 1685, 8:o, p. 61.