Stockholm, Del 4 (Elers 1801)/Kap 301d

←  III. K. Vitterhets-Acad.

Stockholm, Fjerde delen av Johan Elers IV. K. Svenska Acad.

V. K. Målare- och Bildhuggare-Acad.  →

IV.
K. Svenska Academien.

Konung Gustaf III. saknade i Sitt Rike, en inrättning, ägnad endast till Svenska Språkets förbättring; då Han i sådant ändamål, upprättade ett Samhälle eller Academie, helgad åt det ädlaste af alla tidsfördrif, Vältaligheten och Skaldekonsten; att under upodlande och stadgande af Svenska språket, utsprida och uphöja äran och minnet, samt sjunga de Store Mäns låf, som dels styrt, dels tjent Fäderneslandet; och dermed på en gång, utvidga Svenska namnets och språkets ära. Detta samhälle af 18 Herrar och Män, som evärdeligen skulle bära namn af Svenska Academien, stiftades och stadfästades, medelst K:s Öpne Bref af d. 20 Mart. 1786. Under Konungens särdeles hägn och beskydd, begåfvades Academien med särskildte p:ge-understöd. Konungen lät ock för dess gjöromål utfärda vissa stadgar, som skulle hållas i obrottslig helgd, och hvilka utaf hvar och en af Academiens Ledamöter, skulle egenhändigt underteknas.

Att utgöra detta Samhälle eller Svenska Academien, hade Konungen utnämt 13 Ledamöter; öfverlämnandes till Academien att genom val, fylla de 5 öfrige rummen. De af K. M:t utsedde voro Herr R. R. Gr. Höpken, Gr. Carl Fr. Scheffer, Gr. von Hermansson och Gr. Axel Fersen, samt Öfverste-Kammar-Junckaren Gr. Gabr. Oxenstierna, Stats-Secret. E. Schröderheim, Biskoparne Celsius och Wingård, Cancellie-Rådet Gr. Gyllenborg, Canc. Rådet von Rosenstein, som tillika blef Academiens ständiga Secreterare, Kammar-Rådet af Botin, Kgl. Secreteraren Adlerbeth och K:s Hand-Secreterare Kellgren.

Den 24 Apr. 1786, på hvilken dag K. för 24 år tillbaka, haft Sitt första inträde i Rådet såsom Svea Rikes Kron-Prins; var utsedd till Academiens instiftelse, hvilken högtideligen af Konungen, i en talrik samling, på stora Börssalen, verkstäldes, genom ett af K. hållit tal, som i Academiens Handlingar är förvarat; då Academiens stadgar äfven uplästes; hvarefter Herr Riks-Rådet Gr. Höpken å Academiens vägnar besvarade Konungens tal och tolkade Academiens erkäntsla.

Konungen behagade derefter till Grefve Höpken öfverlämna Academiens Secret, och stadgarne till Academ:s Secreterare.

De närvarande Ledamöter, framträdde sedan att lotta om sina ställen; undantagandes Herr R. Rådet Gr. Höpken, åt hvilken Konungen sjelf lämnade N:o 1. För de trenne frånvarande, R. R. Gr. Scheffer och Biskoparne Celsius och Wingård, uttogs lotterne af R. R. Grefve Gyllenstierna, R. R. Baron Carl Sparre, och Herr Grefve Brahe.

Konungen underteknade derpå stadgarne, och läto dem af närvarande Ledamöter, hvar efter sin erhållne nummer underskrifvas; hvarefter K. begaf sig till det inre rummet, beledsagad af Academiens Ledamöter, och derifrån till en för Honom tillredd läktare, att in cognito bivista det återstående af acten.

Sedan 18 Länstolar blifvit satte kring det midt i rummet stående bord; inkommo ånyo Academiens Ledamöter, intogo sina ställen, och höllo hvar efter annan, sina inträdes-tal.

De pris-ämnen för hvilka Academien på sin högtidsdag d. 20 Decemb. 1786, kom att utdela belöningar, kundgjordes; och hade Konungen denna gång, dertill Sjelf utsett för skaldekonsten:

K. Gustaf Adolphs anträde till Regeringen.

Och för vältaligheten:

Äreminne öfver R. Rådet och Fältmarskalken Lennart Torstenson, Grefve till Ortala.

Sammankomsten slöts med lottning om Directeurs och Cantzlers-Ämbetet, hvarvid Kongl. Secreteraren Kellgren blef Directeur, och Cantzlie-Rådet Rosenstein Cantzler^[1].

Academiens stadgar af 58 §. §. innehålla: att antalet af Academiens Ledamöter, skulle bestå af 18, och detta tal alldrig förökas; att Acad. skulle hafva 3:ne Ämbetsmän, en Directeur, en Cantzler, och en Secreterare; och vidare, huru Ledamöter skulle väljas och emottagas; huru Acad:s beslut, bref och betyg, skulle expedieras; huru Acad:s angelägnaste gjöromål skulle blifva, att arbeta på Sv. Språkets renhet, styrka och höghet, och att utarbeta en Svensk Ordabok och Gramatica; om Acad:s sammankomster, och de 18 skådep:gr som dervid komma att utdelas; om inlämnade arbetens granskning; om Academiens prisämnen och de derföre utsatte belöningar; m. m. som här blefve för vidlöftigt att intaga; men af de tryckte stadgar närmare kan inhämtas.

De skådep:gr i guld af 26 ducaters vigt, hvilka som belöning utdelas, äro 2:ne; den för vältaligheten, föreställer på ena sidan Academiens sinnebild, eller innom en Lagercrants desse orden: Snille och Smak, och deromkring: Svenska Academien insticktad d. 20 Martii 1786. På andra sidan Mercurius, såsom en stående yngling, med vingad hatt på hufvudet, caducée i ena och en pappersrulle i den andra handen, och i exerguen: Vältalighet. Den åter som utdelas för Skaldekonsten: på ena sidan Academiens sinnebild, lika som den föregående, och på den andra, Apollo Citharaedus, sådan som han i en marmor antik-stod, finnes i Kongl. Museum; i exerguen: Skaldekonst.

Academien firar sin stora högtid årligen d. 20 Dec. på K. Gustaf Adolphs födelsedag, till Hvars minne Academien egentel. är helgad. På denna fest samlas Academien f. m. i Slotts-Capellet, att från altaret afhöra ett Tal, till K. Gustaf Adolphs åminnelse, af någon dertill utsedd vältalare, af Andeliga Ståndet.

Uti offenteliga sammankomsten e. m. uppläses de skrifter, som vunnit de större belöningar; äfven Skaldestycken, Tal eller något annat arbete, af Academiens Ledamöter författadt. Om någon ny Ledamot blifvit vald, hafver den och då sitt inträde. Ett åminnelse-tal uppläses öfver någon förtjent man, till hvars heder Academ. då tillika låtit prägla en mindre skådep:g, som enligt faststält bruk utdelas.

Sådane skådep:gr hafva af Academ. sedan dess första stiftelse, blifvit slagne öfver:
 Kongl. Rådet Grefve Dahlberg.
 K. R. och Am. Clas Christ. Horn.
 Can. Rådet Coyet.
 R. Råd. och Am. Stiernsköld.
 Krigs-Rådet Stiernhjelm.
 Fältmarskalken Grefve Ascheberg.
 Biskop Spegel.
 C. Rådet Klingenstierna.
 R. R. Grefve Nicodemus Tessin.
 Håf-Cancelleren von Dalin.
 R. Rådet och Fältmarsk. Grefve Adam Lud. Levenhaupt.
 Öfversten och Riddaren Eric Hansson Soop, till stora Bjurum.
 R. R. och Öfverståthållaren i Stockholm Clas Fleming, som för innevarande år, är ämnad att präglas.

Academien tagen uti K:s särdeles hägn och beskydd, var ock synnerligen gynnad af sin Höga Stiftare. Han begåfvade Hänne med tillräckelige inkomster, och förökte de samma, igenom det, till Acad:n öfverlåtne Privilegium, att utgifva Post- och Inrikes-Tidningarne; som förut varit en inkomst för General-Post-Directeuren. Han tillade Acad. ett utmärkt företräde och förordnade att Ledamöterne då de föra sina öfriga titlar, äfven måge kalla och skrifva sig: en ibland de 18 af Svenska Academien, eller en af Svenska Academien; samt ville om något vidrigt, Dess medlemmar, såsom Ledamöter af Acad. vederfaras skulle, sådant med högsta onåd anse och upptaga.

Om Snille och Smak, vittna de af Academien belönte prisskrifter; och Academiens Handlingar förvara i öfrigt, det låford, Academien äger all rätt att fordra, både af samtid och efterkommande, som skola finna det gamla manliga Svenska Språket, odladt och lämpeligt för både skaldekonst och vältalighet.

Academien saknade sin Höga Stiftare och Beskyddare; då Riket miste en Konung, som stiftadt ett nytt Regeringssätt och var Sitt Folks Beskyddare. Med Riket delade ock Academien den trösten, att uti Hans Son och Efterträdare, njuta det hägn, som bereder allmän sällhet och alla nyttiga inrättningars upprätthållande och bestånd.

Man kan väl här icke förbigå att nämna, att Academiens arbeten och sammankomster instältes, ifrån d. 7 Mart. 1795 och så länge K:s minderårighet varade^[2]; men Academien blef åter upplifvad, upprättad och verksam gjord, då K. Gustaf Adolph, såsom sjelfmyndig Konung, antog Regeringen d. 1 Nov. 1796.

Academien firade d. 20 derpå följande Dec., sin stora dag, och uti dess offenteliga sammankomst på Beurse-salen, förkunnades Academiens faststälte pris-ämnen för år 1797: ett Äreminne öfver Sten Sture den älldre: och en Sång öfver R. Rådet Gr. Gustaf Philip Creutz.

Riks-Marskalken Grefve Oxenstierna, upläste ett skaldestycke, i anledning af Gustaf Adolphs bildstod; Leopold, om Religionens verkan på Samhället, och Silfverstolpe, ett moraliskt skaldestycke, emot fåfängan, m. m. som i de utkomne Handl. skola med nöje läsas. Uti dem som å nyo i ett förändrat format, kommer att uppläggas, förvaras de säkraste vittnesbörder, huru Academien i allt sökt uppfylla, sin Höga Stiftares ändamål, att uppmuntra snillet och förädla smaken, i de delar af Vitterheten, som Academiens vårdnad i synnerhet åligger.

Man har här till slut sparat att berätta, hvad Svenska Academien kanske af alla Vittre Samfund, såsom en utmärkt ära ensamt äger, att neml. hafva krönt en prisskrift, af en Konung författad — En Konung, lika känd för sitt snilles styrka, som för den magt han ägde, i ett fritt folks kärlek och tillgifvenhet.

Det första prisämne som af Academien blef upgifvit och K. sjelf hade utsett, var ett äreminne öfver R. Rådet och Fältmarskalken Gr. Lennart Torstensson. Då Academien emellan dem, som om belöningen täflade, hade fäldt sin dom; hade Academien ovetande tillerkändt priset, sin Höga Beskyddare. Sedan K. efter ett års förlopp, som Författare dertill blef känd, vägrade Han icke att emottaga detta pris, i Academiens enskildta sammankomst d. 1 Dec. 1781.

Vältaligheten hade redan gifvit Gustaf III. många och stora segrar. Denna var äfven märkelig i det afseende, att Fältmarskalken Gr. Lennart Torstensson, redan död för mer ån 100 år tillbaka; ännu en gång skulle bära en lager åt en Svensk Konung. Hans äreminne, fästadt vid denna lagren, är det största låford, tapperheten kunnat förtjena, och en belöning som upplifvar Svears gamla kärlek för Fäderneslandet.

Det Tal förtjenar här intagas, som å Academiens vägnar, af Dess då varande Directeur Herr Cantzlie-Rådet Rosenstein, blef hållit, då pris-medaillen till Konungen öfverlämnades:

 Stormägtigste Allernådigste Konung!

”Då Eders Kongl. Maj:t vid Academiens sista sammankomst, nådigt behagade bryta en tystnad, som hittils ålagt Academien, att endast i hemlighet, vörda E. K. M. såsom Författare till det äreminne öfver Leonhard Torstensson, åt hvilket Academien förledit år, tilldömde stora priset; utan att derföre uppenbarligen våga erkänna E. K. M.; så har E. K. M. åt Academiens häfder, skänkt en händelse, dem inga andre, lära kunna framvisa. Historien omtalar Konungar, som älskat och skyddat Vettenskaper; som instiftat och upplifvat vittre öfningar; den omtalar Regenter, som icke försmått att använda en del af sin tid, på vettenskaper; som räknat för en ära, att med segrens, förena parnassens lagrar. Skall jag nämna det? Historien omtalar, bland de stora på jorden, dem, som osäkre att genom snillets styrka förvärfva snillets fria belöningar, velat tillrifva sig dem, genom anseendets förförelser, myndighetens befallningar och magtens tvång. Men att en Konung velat nedstiga och dela deras öde, som dolde och okände vänta sin dom af en blind rättvisa; att Han velat erkänna dem för Domare, som Han sjelf insatt i denna rättighet; att Han velat täfla om belöningar, dem Han sjelf stiftat; att sedan Han styrt ett församlat folk, genom vältalighetens styrka, Han velat sätta sig i bredd, med dem, bland detta folk, som först börja att lyfta dess vapen; det är ett efterdöme, som var E. M. förbehållit, att gifva, och våra handlingar att förvara åt efterverlden. Denna efterverld som läser, hvad E. K. M. skrifvit, kan alldrig blifva förundrad, att då E. K. M. täflar, E. K. M. vunnit. Men den torde förundra sig, öfver Oss, som icke genast igänkänt E. K. M:s penna; den torde misstänka Oss, att hafva gjordt det, och åt vördnaden och tacksamheten hafva gifvit, hvad som endast borde gifvas åt snillet och vältaligheten. Det må derföre tillåtas mig, att nu i förtid, försäkra, hvad jag en gång, med en Häfdateknares trovärdighet, skall bekräfta, att de, som afdömt priset, voro i en fullkomlig okunnighet, om den hand, af hvilken Vitterheten då emottog, en ny välgärning. Ja, Allernådigste Konung! det är en ny välgärning emot Fäderneslandet; då E. K. M. kallat dess barn, att likna de Hjeltar, dem E. K. M. Sjelf afmålat och berömt; emot Vitterheten, då E. K. M. uphöjt dess yrken och ökat dess arbeten, som utgöra dess heder; emot denna Academie, då E. K. M. för alltid gjordt, dess belöningar märkelige och begärlige; emot Oss, som utgöra Academien, då E. K. M. betagit all tvekan, att underkasta sig en domstol, deri mera än en Domare skulle jäfva sig sjelf, om han endast finge rådfråga sitt omdöme. Vågar Acad. utbedja sig ännu ett vedermäle, af E. K. M:s välgörande ömhet; det, att E. K. M. täckes emottaga den skådepenning, som i en annan hand blifvit en belöning; i E. K. M:s, ett prof af nedstigande, från en verkelig höghet, af mildhet emot Vitterhets-idkare; hvilka i alla tider, då de undfå dylika skådepenningar, under mångas obekymmersamhet, andras kalla bifall, torftighetens påminnelser, lyckans långsamhet, att följa vittre förtjenster; skola till egen uppmuntran säga sig, det som nu utmärker oss: det har en Svensk Konung, icke räknat sig ovärdigt.”

---

Directeuren frambar deruppå pris-medaillen, den Konungen täcktes emottaga, med utlåtelse, att vilja låta förvara den samma, i någon af Dess myntsamlingar, jämte bifogad underrättelse, om tillfället och anledningen^[3].

Vår nu Regerande Konung, har på Academiens derom gjorde underd. hemställan, i nåder behagat sålunda förändra Academiens hittils föreskrifne belönings-sätt; att utom det så kallade stora priset, ännu ett annat, bestående af Academiens vanliga Jetton i guld, om 10 Ducaters vigt, må af hänne, på dess årliga högstidsdag, framdeles utdelas. Academien äger att med detta pris, under namn af andra guld-medalljen, enligt allernådigste tillstånd, belöna sådane författare, hvilkas insände skrifter öfver de i vältalighet eller skaldekonst utsatte täflingsämnen, genom någon förtjenst, nära i rättighet till den högsta belöningen, gjort dem värdiga ett vädermäle af Academiens bifall och särdeles uppmärksamhet; blifvandes likväl de sålunda belönte skrifters införande i Academiens Handlingar, för hvarje gång beroende af dess särskilda beslut. Likaledes kommer Academiens vanliga belöningspenning i silfver, att vid samma tillfällen, under namn af silfver-medalljen, tilldelas författare, hvilkas insände täflings-skrifter, genom berömligt röjda egenskaper för dessa yrken, väckt Academiens önskan, att till vidare framgång upplifva deras bemödande. Då Academien således äger sätt, att genom flere slag af belöning, göra tillbörlig rättvisa åt flere bland de täflande, utan beroende af det högsta prisets utdelande, kommer derigenom, det hittils brukeliga Accessit, att till namn och egenskap hädanefter upphöra^[4].

---

1. Handlingarne om Acad:s instiftelse, Stockh. 1786, 4:o.
2. Brefvet till. Canc. Coll. d. 7 Mart. 1795, tryckt i Post- och Inrikes-Tidn. hvarutinnan Coll. anbefalles att genast infordra och i dess förvar taga, alla Academiens Handlingar, Räkenskaper och Samlingar, samt hvad mera denna inrättning tilkom.
3. Den finnes i K. Cabinettet, med den anteckning, som med denna pris-medaille, i det föregående är nämnt.
4. Inrikes Tidningen N:o 147, år 1799.