Stockholms Oordenteligheter/Nummer 1

Annonserades i Dagligt Allehanda den 27 april 1770.

[ 1 ]

Stockholms
Oordenteligheter.

N:o 1.

Det är på fleres begäran, som man öpnar denna Wecko-Skrift. Bladet Dagligt Allehanda kan icke innehålla widlöftiga anmärkningar och underrättelser; och likwäl äro många sådane inlämnade, hwilka torde förtjena at komma til Allmänhetens kunskap. Tankan med denna Skrift är icke at förfördela eller förolämpa någon; likasom det icke eller är möjeligt, at en hederlig Embetsman eller Medborgare kan misstycka, at oordningar, då de tima, upteknas, på det nödiga anstalter måtte kunna widtagas til deras förekommande i framtiden. Underrättelser, tjenande til detta ändamål, emottagas med nöje och förbindelse, då de äro författade med sanning och anständighet; de adresseras til Kongl. Tryckeri-Boden.

Publiquen börjar misstro Prenumerationer, och man måste wäl tilstå, at det denna tiden icke sker så aldeles utan fog. Til denna Wecko-Skrift begäres icke något förskott; man kan icke eller ännu utsätta wissa dagar, då Arken få afhämtas. Ämnens mer eller mindre myckenhet och angelägenhet skal decidera [ 2 ]därom; och skal i Dagligt Allehanda tilkänna gifwas, så snart någon Nummer blir färdig.

Som detta Papper är ämnat för många Läsare, så måste Stylen lämpas därefter; prydlighet bör ingen wänta sig i en Skrift, som skal handla om Oordentligheter; man skal dock bjuda til at undwika låghet.

Och ehuru det, som emot Lag och god Ordning händer inom Stockholms Stad, utgör wårt egenteliga föremål, torde det dock icke wara ur wägen, eller wåra Läsare misshageligit, om dylika underrättelser och uplysningar ifrån Landsorterne äfwen någon gång inblandas. De kunna tjena at jämföra Sederna i Hufwud-Staden och Provincerna, och at utmärka, hwar Folket är laglydigast, samt hwar wederbörande Embetsmän nogast iakttaga sina skyldigheter. Utgifwaren anhåller därföre om biträde af alla dem, så inom som utom Stockholm, hwilka älska ordning, lag och fredlighet, och som tro, at Allmänheten ej bör hållas i mörker och wilfarelse.

Til en början meddelas följande insände Bref.

Min Herre!

Det har blifwit et ordspråk här i Stockholm, at Mälaren fordrar hwart år en Contribution af några människo-lif. Hwarje Höst, men i synnerhet Wår-Tiden, drunkna en eller flere, och åtskilliga gå eller åka ner, som med möda kunna räddas. Den 11:te i [ 3 ]denna månaden omkom på detta sättet en person utanföre gamla Kongshuset på Riddare-Fjärden.

Det är icke utan, at wårdslösheten hos dem, som wåga sig på en swag is, är ganska straffwärdig; men Policen bör därföre ej öfwergifwa dessa obetänksamma åt sin egen fara. Jag wil icke säga, at någon af de nödigaste precautioner denna Wår-Tid blifwit underlåten. Jag har sedt Poster utsatte, at warna wåghalsarne, som ämnade sig ut på isen, sedan hon blifwit osäker; en ganska nödwändig och försiktig anstalt; det hade endast warit önskeligt, at på flere ställen sådane Poster kunnat ställas, och at den wid Munkbron icke så hastigt blifwit indragen.

Man kan ej wara nog rädd om människolif; alt det, som tjenar til deras bewarande, bör upteknas, på det wederbörande måtte kunna däraf nyttja det, som kan finnas wara tjenligast. Den faran jag nu omnämnt, är wäl förbi för det närwarande; men hon kommer et annat år tilbaka; och det är lättare at werkställa nyttiga anstalter, sedan de i god tid förut blifwit uttänkte.

Jag har sedt åtskillige så enwise, at oaktadt de af Posten, förmedelst et ouphörligt ropande, blifwit warnade, hafwa de dock både gått och kört öfwer den swaga isen. Skulle icke Posten i sådant fall äga rättighet at skjuta skarpt, åtminstone åt Hästen? Det blefwe en god skrämsel för Pöbeln, som eljest [ 4 ]anser det för et hurtighets-prof, at wåga sig i denna slags faran. At Poster tidigare utsättas, och innan många hunnit drunkna, tyckes äfwen wara angelägit; eljest tjenar anstalten föga. Nog tror jag Wederbörande kunna få säkra prof af isens ostadighet, utan at wara nödsakade at wänta til dess flere omkommit, eller åtminstone warit nära at omkomma.

Men jag wil lämna detta ämnet, och som hastigast widröra et annat, förmodeligen ej mindre angelägit; det angår wåra Hamnars skötsel. Det är wisligen förbudit, at kasta någon slags orenlighet wid Stränderna; den som endast sedt hwart alt det blifwit fördt, som dessa dagar är uphuggit ifrån gatorne, kan döma om handhafwandet af detta förbud. Om dessein wore at igenfylla Hamnarne och utwidga wåra Stränder, så kunde man knapt snarare winna ändamålet. Wid Skepsbron stå Taflor utsatte, som alfwarligen warna hwar och en, at icke kasta något i Strömmen; men det är skada, at dessa Taflor ej kunna tala, och hindra hundrade tals folk, at om qwällarne fritt synda emot denna warning. De högar af sopor och all slags orenlighet, som dageligen ökas, som fylla Hamnen, och äro i högsta måtta obehageliga, både för syn och lukt, bära nogsamt wittne därom, at Taflorna ensamme ej äro tilräckeliga at förekomma en så skadelig osed. Huru skal man då göra? Upsyningsmännerne hafwa så mycket at göra; de skola dela sig [ 5 ]på så många ställen. At få en Päls, en Salopp eller Siden-Mössa i beslagar-andel, och ändå dessutom en del af Böterne, lönade wäl mera mödan, än at gå och spionera kring gamla sop-högar. Än mindre kan man obligera Herrar Fiscalerna, at i egna personer någon gång göra sig et så litet riktande beswär. Jag wet sannerligen icke huru detta onda skal botas, men det wet jag, at om något kraftigt medel icke snart widtages, så blir skadan nästan obotelig. Det fordrar icke mycken eftertanka, at finna huru nödigt det är, at Hamnarne icke grundas eller fyllas igen. Wi böre ock komma ihog, at wi icke så böra lefwa för oss, at wi aldeles glömma bort wåra stackars Efterkommande. De få orsak at förakta och hata wåra minnen, om, igenom en oförswarlig wårdslöshet, wi göra dem förlustige af så härliga förmåner, som Stockholms belägenhet lämnat oss, och lika mycket bordt lämna dem. Om wi fortfare, som wi börjat, kunna, efter en längre eller kortare tids omlopp, store och djupt lastade Skepp icke lägga sig til våra Bryggor. Handelen blir betungad med kostnad, möda och tid-spillan. Samma olägenhet möter tilförslen och rörelsen åt Mälare-Sidan; luften blir inficierad af muddret; hwaraf Canalen imellan Staden och Riddareholmen snart skal gifwa et bedröfligt exempel, om det genom goda anstalter ej blir hindrat. Den som gått utmed Munkbron dessa förflutne dagar, har [ 6 ]med grämelse måst se, huru mycken orenlighet blifwit utförd på isen, och där opåtalt fått ligga qwar, för at sedermera sjunka och uphöja Wikens och Canalens botten. Om wi på detta berömliga sätt continuera, så kunna wi, förr än man tror, hafwa det nöjet, at se det inga större Båtar äro i stånd at lägga sig wid Bron, särdeles längre up mot Canalen; en hoper nödiga Landtmanna-Waror hindras at bli sålda, eller åtminstone för någorlunda drägligt köp; de som nu äro wane at nyttja denna Hamn, efterhand ledsna, nödgade at söka sig andra ställen, och ändteligen at aldeles öfwergifwa en med så många swårigheter förknippad Näring. Det stillastående watnet i Canalen, som dageligen minskas, skal ock gifwa ifrån sig en mycket ljuflig stank, som blir en fruktsam Moder til åtskilliga sjukdomar, och som, jämte flera nyttiga påföljder, ger Efterwerlden et hedrande bewis om wårt Tidehwarfs Police och Ordning.

Min Herre! Dessa anmärkningar härflyta icke af lust at tadla; jag försäkrar, at jag af mitt innersta hjärta önskade, at ha orätt, i det jag sagt och spått; men jag är Borgersman, och boende här i Staden, och har af flerårig erfarenhet sedt, hwad redan händt. Jag skyller ingen människa för efterlåtenhet; mycket ondt kan ju hända, utan at någon har skulden därföre; och man bör ändock, tyckes mig, hafwa lof at beklaga sig öfwer [ 7 ]sådana olägenheter, som wäl hittils icke warit möjeligt at afhjelpa; men hwilka framdeles i mer eller mindre mon torde stå at bota.

Det wore önskeligt, at de, som styra Folk och Land, wille likna Konstnärer.

Så snart det blifwer bekant uti England, at en ny wäfnad af Silke är påfunnen i Frankriket, blifwer den samma ofördröjeligen eftergjord i England. Hwarföre skulle det icke äfwen anstå en Statsman, at antaga en nyttig Lag, som är i bruk hos dess Grannar? Wi hafwa likwäl funnit oss uti at eftergöra Porcellainer: låt oss äfwen göra efter det goda, som finnes hos wåra Grannar, och lät wåra Grannar vända sig til förmon, hwad de finna förträffeligt hos oss.

Det är icke rart at finna Trägårdar, där man ser Frukter bringas til mognad, hwilkas rätta hemwist är under Linien: Wi hafwa ju 1000-tals wisa Lagar och nyttiga Wanor: sådane äro de träd och wäxter, som wi böra låta utplantas; de äro ifrån alla Climat, och böra wäxa uti allas hjärtan. En den bästa Lag och nyttigaste Wana finner man uti Holland.

Då twå Personer äro sinnade at lagföra hwarandra, måste de aldraförst företräda hos Förliknings-Domaren, som kallas Fridgörare; och då Parterna medbringa Advocater eller andra Winglare, afwisas de genast: och således tages weden af elden, då man ärnar utsläcka brasan. Frids-Domaren säger då til Parterne: Jag undrar högeligen öfwer [ 8 ]Edert löjeliga företagande, som härmedelst allenast wiljen förstöra en del af Edra penningar, då J på båda sidor gören Eder skada och förspillen Eder tid. Jag wil söka at förlika Eder, utan någonderas kostnad. - - - Om då Parterne äro altför begärlige på Rättegång, afwisas de til andra dagen, på det at tidens utdrägt skal kunna bringa dem til eftertanka. Ändteligen eftersänder Domaren Parterna andra och tredje gången: om då deras lystnad icke kan ändras, så gifwes dem frihet, at gå med hwarandra til rätta; och då sker det lika som brukeligt är med illa angrepne lemmar uti sjukdom; de underkastas Fältskärens insigt och knif.

Det är onödigt at här anföra nyttan i allmänhet, om denna sed antoges, och sådan ofta onödig Rättegång afböjdes i förtid; men jag fruktar före, at mången, som af renaste wälmening föreslår något nytt til Allmänhetens bästa, kan i deras ögon blifwa med förakt ansedd; och Folket torde ropa: - - - Hwad har han at bry sig med det, som honom icke angår? Det är en underlig Karl, som wil göra oss lyckligare än wi äro, och än wi åstunda blifwa: wet han icke det, at åtskillige missbruk och ordentligheter måste nödwändigt wara til? Hwarföre wil han då afskaffa et ondt, som likwäl föder och underhåller så många människor? - - - Häremot har jag aldeles ingen ting at inwända.

Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.