Stockholms Oordenteligheter/Nummer 11

Annonserades i Dagligt Allehanda den 5 september 1770.

[ 81 ]

Stockholms
Oordenteligheter.

N:o 11.

Det är rätt bedröfweligt, at de Embetsmän som skola upbära och handhafwa Kronans intrader, så ofta göra balancer. Hwart öre de försnilla, skal reparteras på deras Landsmän at återbetala, och denna qwotan blir mera ansenlig än man tror. Jag tycker allmänheten hwarje år borde genom trycket få underrättelse om de balancer som timat, deras storlek, och hwad af wederbörande wid dem blifwit tilgjordt. Man wet at Höglofl. Kongl. Kammar-Revision, med en priswärdig och högst opartisk nit, i akttager Kronans och sina medborgares rätt, samt befordrar de där anhängige angelägne mål til et så skyndsamt, som rättwist slut. Jag önskade endast at publiquen finge flera uppenbara tilfällen at erkänna dessa hederwärda Herrars och Mäns möda och werkel. patriotiska arbete. I en af Rikets Städer har en Stadens Casseur gjort en ganska stor balance, den Han för många år sammandragit, utan at wederbörande Magistrat, för än långt efteråt, misstänkt Hans ärlighet. Han har endast 10 a 12 år haft Cassan om händer utan tilräckelig redogörelse, och Hans skuld, samt Kronans och Stadens förlust är en bagatelle af mera än 100,000 dal. On allmänheten finge om alt sådant tilräc[ 82 ]kelig kunskap, skulle man utan twifwel weta at med heder och tack bemöta så waksamma Embetsmän.

Naturen har gjort Djurgården til et af de wackraste ställen kring Stockholm; men naturen har ock ensamt gjort sitt til: konsten har icke bidragit något hwarken til fägring eller beqwämlighet. Bygnaderne äro mäft usla emot det de borde wara på en så wacker belägenhet. Rummen äro små och låga, samt de ställen få til antalet där hederligt folk kunna få rum och bli serverade. Derföre är där också ofta ganska trångt, och et större sällskap måste ej sällan beställa mat förut eller ock fara bort. I allmänhet har man tänkt så litet hos oss på den snygga beqwämligheten; och då något blifwit uträttat, wil Entrepreneuren genast blifwa brådrik, samt tar derföre ofatt för sig. Jag är öfwertygad, at om någon bemedlad man med smak bygde på Djurgården, skulle han werkeligen finna sin räkning derwid, allenast han ej wore för dyr på sin mat och sina rum. Hans hus blefwe säkert mycket frequenterat om Sommaren, och hwem wille ej denna wackra årstiden hällre fara ut til den wackra parken, än stänga sig in i en trång kammare på wärdshusen i Staden? Det är sant, at man mycket litet nyttjar Sommaren och dess nöjen i Stockholm: man far i det wackraste och warmaste wäder ut i en täckt wagn, låter servera sig i en Kammare, hwars fönster knapt få wara öpna, för dragets skull kan tän[ 83 ]ka, som Fruntimren och Cavaillererne lika litet kunna uthärda; man äter, dricker Caffe, spelar, gäspar, är sömnig, sqwalrar litet, får ledsamt och åker åter hem i samma wagn, utan at hafwa warit ute för at nyttja den friska luften, utan at hafwa njutit Sommarens behagligheter, utan at hafwa skaffat sig en så högstnödig sak som rörelse. Med förundran och medlidande har jag ofta åskådat de luft-partier som gjöras. Någre Cavaillerer råkas på Riddarhus-Torget, de fara ut at äta, som de kalla det; och det sker äfwen werkeligen blott för at äta, om icke tillika at spela af hwarannan, åtminstone så mycket som förtäringen kostar. Hela eftermiddagen förnötes ock wid spelbordet, och om de äntel. för skam skul ibland skola taga sig en promenade, så gå de twärs öfwer fältet, eller eljest en kort stund, och wända genast tilbaka til det som fast interesantare och solidare är, nämligen det kära spelet. Så anwändes sommaren hos oss.

Ibland andra oseder, som til allmän och enskylt skada ännu hopetals subsistera inom Skråerne, intager Gesällernas Fria Måndag wisserl. et bland de främsta rummen. Måndagen förnötes naturligt wis på Krogen, eller på Herberget, som är det samma; och Tisdagen bortsofwes gemenligen. Om man gåfwe sig möda at calculera förlusten som på detta sätt åstadkommes, då några tusen personer i Riket, nä[ 84 ]stan twå dagar i weckan äro syslelösa, och om man evalverade denna förlust-penningar, så skulle man til sin bestörtning få en ansenl. penninge-summa. Lägger man härtil den ledsamheten både Mästarne och dem de arbeta före därigenom hafwa, at det bestälta arbetet på sagdan tid ej kan blifwa färdigt, och hundrade andra olägenheter, så lär man lätt finna, at man ej med nog alfwarsamhet kan beifra dessa Fria Måndagar. Mästarne kunna icke sjelfwa hindra denna oseden. Orsakerna äro lätt fattade. Upsyningsmännerne eller andre Wederbörande skulle derföre tyckas dessa dagar göra en ronde i Werkstäderne, för at efterse hwilka Gesäller äro frånvarande, och deras namn owägerligen anmäla. I sådant fall förbehålles endast, at visitation måtte ske både oftare och strängare, än det plägar tilgå på Caffehusen under Gudstjensterne, hwilken tid fordom ej war tillåtit at där wistas.

I flere års tid har min swaga hälsa nödgat mig at alla Somrar wara brunsgäst: jag har ock försökt flere af wåra Surbrunnar inom och utom Stockholm. Wid någre hafwa kostnaderne och yppigheten afskräckt en stor del af Sällskapet at deltaga i de där brukeliga nöjen. Jag wil ej omnämna, at så öfwerflödiga depenser kunnat falla en hwar beswärlige, äfwen den rike och förmögne. Min mening har altid warit, at nöjen och tidsför[ 85 ]drif i allmänhet icke bora wara dyra, och minst där de äro nodwändigast. En som icke just är af pöbelen, blir föraktad om han drager sig ifrån det öfriga sällskapet: man maste wara allmänheten någorlunda lik: och om han åter det är, blir han ofta ruinerad til sin taskbok då han söker återställa sin hälsa. Man kan säja, at hälsan i detta fall köpes för dyrt. Men en annan osed, långt orimligare, har jag på andra ställen anmärkt. Brunssällskapet har skilgt sig i flere band, som ansedt hwarandra med owänskap och hat. Förtretligheter, chicaner och allehanda hemliga och uppenbarliga steg hafwa de sig emellan tagit emot hwarandra. Det löjeligaste är grunden til en sådan skiljaktighet. Skulle en förnuftig kunna lätteligen tro, at wår kära partie-anda har trängt sig ända til hälsobrunnarne? Så är det dock. Damerna hafwa nästan warit de ifrigaste i dessa twister. Det dominerande partiet har ej sparat sina swagare fiender, och trodt sig böra tractera dem med et slags afsky. Wid piqueniquer och andra tilfällen hafwa någre blifwit aldeles uteslutne eller ock uppenbarligen prostituerade; man har corrumperat Musicanterne at spela illa då deras tour warit at dansa, och fruntimmren hafwa refuserat dem då de blifwit upbudne; på deras upförande har likwäl ingen ting warit at säja, och deras seder hafwa ej warit ohöfsade. Kan något wara lägre? Kan något mera strida emot den sanna belefwenheten? Kan något uptänkas som mindre öfwerensstämmer med den aimabla och glada Caractere som bör utmärka det täcka könet? Nog hafwa Fruntimren artigare occu[ 86 ]pationer än de usliga partie-twisterne, som utom sitt rätta ställe äro löjlige, och ofta wanhedra bägge delarne. At man marquerat Fruntimmer förakt och äfwen afwist dem ifrån Brunns-piqueniquerer, som intet annat fel haft än det at wara af ringare fastän hederlig härkomst, skönt de eljest täflat i fägring, artighet och wett med hwar och en af sitt kön, och i dygdigt upförande öfwergått en del af sina förnämste Brunns-Camerater, det har wäl händt där jag warit tilstädes; men jag måste tilstå at det aldrig skedt i Stockholm, såsom det ock altid utmärker en bondaktig högfärd af sämsta slaget; och faller den tort som blifwit intenderad, mindre på den afwista än den afwisande.

Et ord om arbete i Kronans häckte. Detta slags straff är ibland de aldralämpeligaste. Den som felat emot Samfunds-reglorne, bör, sig sjelf til wälförtjent näpst och andra öfwerdådiga til skräck och warnaget, straffas på et sådant sätt, som jämte plåga för den brottsliga, tjenar honom, om möjeligt är, til förbättring, och hos andra upwäcker fruktan och afsky för brottet. Dödsstraff äro sällan nyttiga. En medlem tages bort ifrån Staten, som kunnat bättra sig om han fått lefwa, eller som åtminstone genom sit arbete kunnat blifwa gagnelig och därigenom til en del försona sitt brott. Detta straff går ock häftigt öfwer, sedan mensklighetens röst äntel. hos oss hunnit afskaffa terturer och pinsamma dödssätt; utom dess har det [ 87 ]med sig en slags Sollennite, som gjör at åskådarne glömma den döendes fel, lämna honom sin högaktning, och anse honom för en salig syndare, som haft den bästa lägenhet at bereda sig, och hwars själ ifrån stupftåcken eller galgen immediate upstiger til himmelen. Man wet flera Exempel, at den förhoppning om en wiss salig död upmuntrat swaga sinnen at söka förtjena den samma; men man kan med trygghet säja, at ingen begått något mord eller annat svårt brott, för at bli lifstids-fånge på någon fästning och arbeta i halsjern. Et sådant arbete bör dock wara menskligt; ty den dömde fången, ehuru brottslig, aflåter dock icke at wara menniska. Han bör ej upgifwas under sin börda, och icke plågas öfwer sin förmåga. At handtera en sådan usling illa med hugg och slag, med hunger och törst, med boningar som mera likna willdjurs-kulor än rum at härbergera menniskor; det hafwa wåra Lagar wisligen förbudit, och det skulle wanhedra mera dem som tillåta sådana grufligheter och utöfwa dem, än de olyckelige som måste uthärda dem. Huruwida de milda anstalter wår Lag äskar, allestädes noga i akttagas, och Arbetsfångar icke öfwer höfwan belastas, samt huruvida de altid utfå sin riktighet, och om inga afdrag af deras ringa dagspenning ske för Waktmästares eller andra wederbörandes räkning, det skulle tör hända ej wara owärdigt ytterligare granskning, äfwen som det å andra sidan icke borde undgå det strängaste beifrande, i fall någon Upsyningsman beträddes med, at antingen af efterlåtenhet, eller som ännu straffbarare wore, [ 88 ]af Egennytta, öfwerse med fångarne och minska deras dagsarbete under det de böra prestera. Straffet förlorade då hela sit ändamål, och det upmuntrade twärtom wanartiga menniskor at öfwa allehanda brott, då näpsten aflupe med så ringa, at den ock ofta blefwe deras förmon och winst. I min ungdom wet jag at en Stads-Casseur som rymt för en ganska ansenlig balance, men sedermera igenkommit och underkastat sig lagen, blef dömd til Fästnings-arbete. Sammma man for ej wärre, än at han tilbragte tiden i en warm och god kammare, samt förfärdigade emot en liten wedergällning sina Herrar Förmäns räkenskaper. En annan hörde jag omtalas som informerade barn och njöt all anständig frihet; åtskilliga hafwa fordom fått mer eller mindre sjelfswåld, alt som de kunnat ställa sig in, eller betala wederbörande. Det är lycka, at i wåra dagar upsikten wid fästningarne närmare öfwerensstämmer med Lagstiftarens ändamål och sjelfwa straffets natur.

Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.