Stockholms Oordenteligheter/Nummer 10

Utkom sannolikt i augusti 1770.

[ 73 ]

Stockholms
Oordenteligheter.

N:o 10.

At en gång befrias både ifrån Gatu-Tiggeri, och alla däröfwer tid efter annan gjorde fruktlöse påminnelser; och hwilket ämne tilförene, äfwen i denna Weckoskrift, blifwit afhandlat; föranlåtes man at upgifwa et Project, som på en gång afskaffar tiggandet och befriar wåra gator ifrån både uslingar och bedragelige fattige. ”Så länge icke med alfware, och det på en wiss dag, i Staden, på Malmarne och Djurgården, samtelige gatu-tiggare efterjagas och arresteras, samt om deras werkeliga. uselhet undersökes; så blifwer ock detsamma aldrig förekommit. Sådant tiggares uptagande bör förrättas af samtelige Stadens Upsynings-och Beslags-Betjente, Stads- och Separations wakt: - - Andra dagen utgallras de Fattige, ifrån de sjelfswåldige och late; hwilka sednare summario processu utan Protocolls förande och widlöftighet, ofördröjeligen afstraffas för sitt bedrägeri; och de rätta Almose-Hion, oansedt at Fattighusen hafwa en wiss Nummer eller antal af Fattige, fördelos på de Församlingars Fattighus, som äga Fon[ 74 ]der at försörja flere, än de redan wid första inrättningen antagne Fattighus-Hion: samt Tiggare från Lands-Byggden förwisas Staden wid Wite af Kroppsplikt, i fall de åter komma.” Fattighusen i Staden, åtminstone någre, hafwa ansenliga besparde Capitaler: Directionerne öfwerhopas ofta af 50 sökande, då et rum är ledigt, och bland hwilka, man ofta ser flere ganska skröplige uslingar, som tid efter annan afspisas med hopp om hjelp, då sådan ledighet förefaller; - - Men just i anledning af sådan disposition blifwer frågan: ”Antingen wi sammanskjuta för wåra, eller för efterkommandes Fattige? Är det för wåra, så böra de ju och njuta wåra Almosor til godo; och om det skulle swaras, at genom wår goda Hushållning kunna efterkommande befrias ifrån Almoso-gifwande; så åtskiljer man icke Naturen af et Hospital och et Fattighus. - - Et Hospital äger Fond, i stöd af sin första inrättning, som wäl kan tilwäxa genom god Hushållning: men et Fattighus, som af ständigt tilflytande Almosor efter sin inrättnings natur bör bärga, kläda och föda uslingen efter sina wilkor, får icke samla Capitaler, då 40 a 50 Tiggare pröfwas wärde medlidande, men par principe likwäl stängas ifrån de Almosors åtniutande som Församlingen rundeligen sammanskutit; endast i afsigt, at på Gatorne och i sine Hus befrias ifrån Tiggare-hopen.”

[ 75 ]Wåra Tiggande Spectakel ifrån Fabriquerne torde förtjena någon särskildt upmärksamhet, hos Herrar Wederbörande: de äro dels liderlige, dels wärkelige uslingar, men hwarföre skal det tillåtas, at icke allenast de, utan och deras små barn, dem de draga med sig på armarne, och hwilket i elakt wäder tyckes wara emot menskligheten, så fritt få stryka ikring wåra Gator? - - De kännas på Uniformen, och deras öde äger någon likhet med Negrernes slafwiska uselhet.

Den myckenhet med tiggande barn, som sitta late hela dagen mid wäggarne, äro ju en skam för Policen i Staden? Kanske - - at Barnhusen följa Fattighusens Exempel, och hålla sig wid en fixerad numer; så at alla fattige barn öfwer det faststälta antalet omöjeligen kunna utaf Publicum tagas i wård etc.

Det är en i alla måtto falsk och ochristelig principe, at för hårdt hålla sig wid sådane Lagar, då likwäl tilgång gifwes at hjelpa de nödlidande i landet. - - Til ex. En flitig arbetare sjuknar; Hustrun med flere små barn kunna icke hafwa sitt bröd; de måste ju utwisas at tigga? - - desse hafwa wiserligen ingen Fond at taga til. - - Men sådane få likwäl ingen hjelp af Fattig-Husen, de kunde dock med litet wara hulpne i sin nöd, och ofta räddas ur dödsens käftar. - - ”Domarens ord på sista dagen [ 76 ]bewisa tydeligen; at icke Han anser skryt-gjärningar för Barmhertighets-wärk; utan ihogkommer dem, som klädt den nakna, mättat den hungriga, och besökt den sjuka, uti sit elände.”

Utlefwade Kjäringar hållas i wår tid för rätta Almose-Hjon: och andre Fattige, som sig om hjelp anmäla, få ganska sällan annat swar, än at de som äro gifte och hafwa barn kunna icke intagas i Fattighus. - - Men som de förra hjelpas, så böra ock de sednare icke förgjätas: Ty Almosan är förmodeligen icke endast gifwen til gamla Qwinfolks härbergerande och underhåll, utan til hjälp för de nödlidande och fattige utom Fattighuset, då Hufwudstolen sådant kan medgifwa.

Sluteligen: De mästa Barmhertighets-wärk för efterkommandes beqwämlighet, äro til större delen skrytwärk; och likna de gjärningar, dem wi hos Catholiquer så ifrigt fördöma.

Det är en sällsam sak, at just då wi som aldrahäftigast klaga öfwer Folkbrist, då både Jordbruk och Näringar måste wanskötas į brift af tilräckeligt antal Arbetare; wi likwäl lämna så många händer syslolöse, och så litet fråga efter at occupera den lilla Stock wi hafwa. Hwarje gång jag går på Gatorne i wåra Städer, besynnerligen Stock[ 77 ]holm, ser jag en myckenhet barn, til en del nästan fullwäxte, som löpa i alla hörn, och i brist på andra göromål, lära sig bli odygdiga. Sådant är wäl alranärmast Föräldrarnes fel; men Staten borde hafwa, i min tanka, åtminstone öfwerinseendet wid upfostringen, och äga rättight at fordra, det hwar och en medlem så kan bli upfödd, at han kan bidraga til det almännas bästa. Mig tyckes, at man borde alfwarsamligen tilse, det Ungdomen icke finge wänjas wid lättja och sjelfswåld Jag menar den fattiga och ringa Ungdomen; ty de Rika och Förnäma gifwa hos oss så berömliga Exempel äfwen i detta, likasom i alla andra stycken. Man skal icke lätteligen i andra Städer i Europa blifwa warse 20 a 30 pojkar i skocken, hela dagen sysselsatte med intet annat än at spela Knäck eller Kronwägg, och därimellan slåss, träta och swärja som gamle inöfwade knecktar. När dessa på detta sättet få upwäxa, måste de merendels alla blifwa skälmar, tjufwar och bedragare; ty hwarmed skola de wäl eljest föda sig?

Jag har wågat anmärka denna Oordentlighet, såsom interesserande det almänna både på Hushållningens och Sedernas wägnar. Wederbörande tänke nu på botemedlen.

Man talar så mycket om Fuskerier i Näringar; man spanar efter så kallade Bönha[ 78 ]sar, och man pliktfäller dem utan skonsmål. Et slags Fuskeri tyckes dock icke lika mycket wara förfölgt som de andre: jag menar Lön-Närings-Ställen; de äro af den skadeligaste arten; på dem kan Lagen och Lagens Betjente hafwa den minsta upsikten: där kunna alla slags laster lättare och tygelfriare få utöfwas, där kan ungdom lättast förföras. En bedröfwelig erfarenhet bestyrker detta. Sådane skadeliga Ställen kunna icke nog strängt eftersökas: de föda endast lättingar, hwilka borde och kunde tilhållas at wälja nyttigare, eller åtminstone mindre skadeliga sätt at nära sig; de öka myckenheten af syslolöst folk: den arbetande hopen lockas at öfwergifwa sine trägna och mödosamma göromål, och Staden upfylles med folk som minska utkomsten för dem, hwilka draga en dryg skatt för Närings-friheten. Detta gifwer mig anledning til en annan reflexion, nemligen nödwändigheten, at inga andre än wälfrägdade Personer måtte tillåtas at idka Näring. Man borde efter min tanka wara desto strängare med sådane Personers wal; ja lättare de äga tilfälle at stämma Sederna bland den lägre Classen of Medborgarne Om Wederbörande häri wore granlaga, ägde de icke swårt at underrätta sig om de sökandes lefwerne inga okände skulle antagas, icke hwar och en ung Dräng som i några år tjent, hunnit blifwa lat och fördärfwad, samt anmäles af en gynnande Husbonde, el[ 79 ]ler annars betydande Man innom eller utom Magistraten.

I mit granskap bor en Man som plägar merendels komma hem ganska sent på natten, sedan porten redan är låst och Folket lagt sig. Portnyckelen lär wara för tung och obeqwäm at bära med sig, eller ock har ban ej fått någon; men et farligt buller gör han hwar natt; ty han klappar i et klappande hela timmen och så hårdt, at jag och hela Granskapet måste wakna. Jag har flere gånger stigit i mit fönster, och på det höfligaste bedt honom skaffa sig Portnyckel eller göra bättre anstalter med Portens uplåsande, om han icke wille för sin egen beqwämlighet, likwäl af aktning för så många andra, hwars sömn och hwila han icke äger rättighet at så obarmhertigt förstöra; men ännu har han icke welat eller kunnat ändra hwarken sin diet eller sin klappning. Detta för mig på den tankan, at hela klappningen borde reduceras, och några medel uptänkas, mindre bullersamma och oroliga för Granskapet. Strängar som ginge ifrån Porten up til hwarje wåning och genom klockor i betjeningens rum gåfwe tilkänna, at någon som hörde til den Wåningen wore utanföre, skulle kanske wara beqwämligast; därigenom oroades icke de öfrige i Huset så mycket som nu: ty om Granskapet af någon händelse ibland [ 80 ]såfwer för tungt wid de nu wanliga klappningar, så måste åtminstone Folket i alla Wåningar af samma hus wakna, ofta icke utan förskräckelse. Ehwad methode man ock brukade, så opponerar jag mig emot det sedwanliga bultandet, och åtar mig at på Egen bekostnad låta förfärdiga en Nyckel åt min klappande Granne, om han icke eljest kan få någon, hälre än at hwar natt bli upwäckt från Den första sömnen.

Tryckt i Kongl. Tryckeriet, År 1770.