Stolthet och fördom/5

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
[ 20 ]

FEMTE KAPITLET.

Ett kort stycke från Longbourn bodde en familj, med vilken familjen Bennet var särdeles intimt förbunden. Sir William Lucas hade förut varit affärsman i Meryton, där han förtjänat en tämligen stor förmögenhet och där han blivit adlad till följd av en adress till konungen under den tid han beklädde borgmästareämbetet. Denna utmärkelse hade måhända stigit honom för mycket åt huvudet. Den hade hos honom väckt avsmak för hans affär och för hans bostad i en liten köpstad, och lämnande dem båda, hade han med sin familj flyttat till ett ställe ungefär en mil från Meryton, som från denna tid fick namnet Lucas Lodge och där han med behag kunde tänka på sin egen betydenhet och, utan att vara hindrad av affären, sysselsätta sig enbart med att vara artig mot alla. Ty ehuru han var uppblåst av sin rang, gjorde den honom icke högdragen, tvärtom var han idel uppmärksamhet mot alla. Av naturen var han oförarglig, vänlig och tillmötesgående, hans presentation vid hovet gjorde honom hövisk i sitt sätt.

Lady Lucas var en god själ, icke alltför begåvad för att vara en värdefull granne för mrs Bennet. De hade flera barn. Det äldsta av dessa, en förståndig, intelligent ung dam på ungefär tjugusju år, var Elisabets förtrogna vän.

Att flickorna Lucas och flickorna Bennet skulle träffas för att tala om en bal var alldeles [ 21 ]nödvändigt, och morgonen efter den nyss omtalade balen kommo de förra till Longbourn för att meddela sig med sina vänner.

Du började din afton bra, Charlotte, sade mrs Bennet artigt och med självbehärskning till miss Lucas. Du var mr Bingleys första val.

— Ja, men han syntes finna mer behag i sitt andra.

— Å, du menar Jane, förmodar jag, emedan han dansade två gånger med henne. Visst såg det ut, som om han beundrade henne — jag tror nästan, att han gjorde det — jag hörde någonting därom — jag vet knappast vad — någonting om mr Robinson.

— Kanske ni menar de ord, jag hörde växlas mellan honom och mr Robinson; talade jag inte om det för er? Mr Robinsons fråga till honom, hur han tyckte om våra Merytonbaler, och om han inte fann, att det var bra många vackra damer i sällskapet och vilken han tyckte vara den vackraste? och det svar, han omedelbart gav på den sista frågan: »Jo, den äldsta miss Bennet utan allt tvivel, om den saken kunna inte meningarna vara delade.»

— Nå, det var då sannerligen klart besked — det ser ut som om — men allt kan ändå gå om intet, förstår du.

— Vad jag fick höra var mera behagligt än vad som kom till dina öron, Eliza, sade Charlotte. Mr Darcy är inte så värd att lyssna till som hans vän, eller hur? Stackars Eliza, att bara gå an!

— Jag ber dig att inte sätta den idén i Lizzys [ 22 ]huvud att bli förargad över hans förolämpning, ty han är en så obehaglig människa, att det skulle vara rent av en olycka att bli omtyckt av honom. Mrs Long talade om för mig i går afton, att han satt bredvid henne en halvtimma utan att öppna munnen en gång.

— Är du alldeles säker på det? Är det inte ett litet misstag? sade Jane. Jag är viss på att jag såg mr Darcy tala med henne.

— Ja, därför att hon till slut frågade honom, hur han tyckte om Netherfield, och han kunde inte låta bli att svara henne, men hon sade, att han tycktes vara mycket ond över att bli tilltalad.

— Miss Bingley berättade mig, sade Jane, att han aldrig talar mycket, så framt han inte befinner sig bland nära bekanta. I deras sällskap är han synnerligen angenäm.

— Jag tror inte ett ord därav, kära du. Om han hade varit så angenäm, så skulle han talat med mrs Long. Men jag kan gissa, hur det var; alla säga, att han är förfärligt högfärdig, och jag är säker om att han på något sätt fått höra, att mrs Long inte har eget ekipage och kommit till balen i hyrvagn.

— Jag fäster mig inte vid, att han inte talade med mrs Long, men jag önskar, att han hade dansat med Eliza.

— En annan gång, Lizzy, sade hennes mor, skulle jag inte dansa med honom, om jag vore i ditt ställe.

— Jag tror, att jag säkert kan lova dig att aldrig dansa med honom.

[ 23 ]— Hans stolthet, sade miss Lucas, stöter mig icke så mycket som stolthet ofta gör, därför att det finns en ursäkt därför. Man kan inte undra på att en så fin ung man med familj, förmögenhet och alla förmåner har höga tankar om sig själv. Om jag får uttrycka mig så, han har rätt att vara stolt.

— Detta är mycket sant, svarade Elisabet, och jag kunde med lätthet förlåta hans stolthet, om han inte hade sårat min.

— Stolthet, anmärkte Mary, som berömde sig av sitt säkra omdöme, är ett mycket allmänt fel, efter vad jag tror. Allt vad jag har läst har givit mig den övertygelsen, att det verkligen är mycket vanligt; att människonaturen är synnerligen benägen därför, och att det är mycket få av oss, som icke hysa en känsla av självbelåtenhet med anledning av en eller annan egenskap, verklig eller inbillad. Fåfänga och stolthet äro olika saker, ehuru dessa ord ofta brukas liktydigt. En person kan vara stolt utan att vara fåfäng. Stolthet hänför sig mera till vår egen tanke om oss själva, fåfänga till vad vi önska att andra skola tänka om oss.

— Om jag vore så rik som mr Darcy, sade en ung Lucas, som kommit med sina systrar, skulle jag inte fråga efter hur stolt jag var. Jag skulle hålla ett släpp rävhundar och dricka en butelj vin varje dag.

— Då skulle du dricka mycket mera än du borde, sade mrs Bennet, och om jag finge se dig i färd därmed, skulle jag genast taga ifrån dig buteljen.

Gossen invände, att det fick hon inte göra, hon [ 24 ]fortsatte att förklara, att hon skulle göra det, och dispyten slutade först med besökets slut.