Studentens majnatt
| ← En söndagsqväll på Djurgårdsslätten |
|
Kiellman-Göranson → |
Sida:Nordstjernan1847.djvu/145 Sida:Nordstjernan1847.djvu/146 Sida:Nordstjernan1847.djvu/147 Sida:Nordstjernan1847.djvu/148 Sida:Nordstjernan1847.djvu/149 Sida:Nordstjernan1847.djvu/150 Sida:Nordstjernan1847.djvu/151 Sida:Nordstjernan1847.djvu/152 då en sån' förderfvad sälle, derför att jag sväfvat och svärmat några terminer i Upsala; derför att jag är glad som en lärka, och inte stilla och säflig som en kyrktornstupp; derför att jag är lekfull som en sång af Braun, och inte torr och lärd och punktlig som ett Schenbergs lexikon; och derför att jag möjligen skaffat min far, hvad för slag? Jo, ett par gråsprängda polisonger. Nej, det är mitt svaga hjerta, som gör mig olycklig, sade Atheniensarn Cimon, när han gaf tiggarn sin nya paletot. Innan man blir häst skall man vara fåle, och innan man blir man, skall man vara tjufpojke, och — Gud skall veta att jag varit en lättsinnig tjufpojke, men, förbanna mej, skall det inte bli folk af mej, det svär jag på i förtreten. (Läser brefvet omigen) Fy, Augusta! att du skulle vara liksom alla andra qvinnor! Gud skall veta att jag icke älskade dej för dina tvåhundra R:dr Riksgäldssedlar. Men hvad är det? (läser) ”Nu hoppas jag att jag skrämt upp dig bra med min lilla förlofningsdikt. Nej, Edvard, aldrig, aldrig skall jag svika dig, jag väntar tåligt på framtiden.” (kysser brefvet i förtjusning) En sådan tjufunge att skrämma upp mej. Jag väntar tåligt på framtiden. (pustar) Hå! Det föll en tvåmansbolster från mitt bröst! Framtiden! Ja, det är afgjordt. Jag ska’ bli en bra pojke med tiden. Far min han har vinkat mej så länge förgäfves, men det var också med förmaningarnes kurirpiska, nu vinkar min flicka ur lycksalighetens tempelport, men det är med kärlekens rosenfinger. (fattar det förr nämnda papperet) Ja dit igen, med bofven! (skrifver några ord och fäster derefter papperet med ett munlack på väggen öfver sängen) ”Edvard August! Du är en bof, om du slår dank i morgon!” Nej — (sjunger)
I morgon jag vaknar med ny ambition,
jag vill inte mera
så der transportera
hit hem på mitt rum någon bror i nation.
Jag blygs för min villa,
jag vill lefva stilla.
Tänk om någon menniska sett mig i qväll!
Hur osäll är den, som är ”säll!”
Ja, osäll är den, som är ”säll!”
Hur länge i ledband jag gått som en blind.
Min själs föresatser,
de stolta palatser,
bortsopade blifvit som agnar för vind.
Nej har du en tärna,
så lyd henne gerna,
ty Amor gör sällan så fasliga spratt,
som Bachus har gjort mig i natt.
Godnatt, bror Bo-Brovallius, godnatt!
(Under sista kupletten har han halflagt sig klädd på sängen och släcker nu ljuset vid det sista ”godnatt!” Ridån faller.)
