Svenska fornminnesföreningens tidskrift/Band 11/En svensk vårfest

←  Runinskriften på den gotländska Roes-stenen

En svensk vårfest av J. Mestorf

Två blad ur vårt folks kulturhistoria  →

Del av Svenska fornminnesföreningens tidskrift, elfte bandet, 1902.

En svensk vårfest.

Af

J. Mestorf.^[1]

Redan länge hade jag egt kännedom om många vid årsfester förekommande gammalsvenska seder och bruk, hvilka ännu, fastän de härstamma från hedendomen, fortlefva med nästan oförminskad styrka i nutidens folklif, men gökfesten, som så vidt jag vet, endast förekommer inom gamla Götalands provinser, kände jag endast genom beskrifning. Det gladde mig därför, att ett pingstbesök i Östergötland gaf mig tillfälle att deltaga i en sådan fest, och jag hoppas ej misstaga mig i min förmodan, att en kort skildring af denna skulle vara af intresse för mytforskarne.

»Göken är kommen» rapporterade en dag inspektoren för godsegaren, under hvars gästfria tak jag uppehöll mig. »Ungdomen tänker hålla gökotta i natt.»

»Han är välkommen», svarade husbonden, »björkarne äro ju gröna. Då göken gal från grön qvist bli logar och lador fulla. Larsson får bara tillse att allt vid festen tillgår som sig hör, så att inga moderna dumheter förekomma.»

Inspektorn, som var lika gammal på gården som husbonden, nickade samtyckande och gick sin väg. I allmänhet tycker folket ej om, när herrskapet deltar i deras fester. Men min vän A., som höll på gamla seder, lät ej afhålla sig från att vara med om dem och var en gärna sedd gäst vid alla folkfester. Då vi skildes åt för natten, erhöllo vi order att infinna oss varmt klädda och punktligt vid den öfverenskomna tiden.

Kl. 2 på morgonen voro alla gästerna samlade på gården. Då jag inträdde i samlingsrummet räckte hushållerskan mig ett litet glas vin såsom »dårklunk» och en liten bit bröd såsom »dårbit». Det är nämligen farligt att höra göken fastande, ty då kan man bli så dårad af honom, att man förlorar all arbetsförmåga för hela året.

»Så ståtlig inspektoren ser ut i sin röda väst», anmärkte jag till godsegaren. »Det är inte för ro skull han tagit den på», svarade denne. »Se bara på hönsgumman, gamla Maja.» Jag följde hans anvisning och såg då en liten gumma klädd i en rosenröd bomullsklädning, rödt förkläde och röd halsduk. »Förr i världen kunde ingen vara med på gökotta utan röda kläder», fortsatte min vän A., under det han drog fram en röd sidennäsduk och torkade sig i ansigtet (Larsson åsåg denna manöver med ett gillande småleende), »och i Småland följa de gamla denna sed ännu i dag». Nu observerade jag verkligen många röda förkläden och halsdukar i folkgruppen och skulle just meddela min vän denna iakttagelse, då Larsson bjöd tystnad och med hög röst ropade:

»Ha alla ätit?» Alla svarade ja. »Har också herrskapet tagit något till bästa», frågade han i lägre ton, i det han bockade sig för sin husbonde. Äfven vi jakade.

»Har hvar och en något stål eller en slant i fickan?» frågade han vidare. Åter allmänt ja.

Den lilla brödbiten före utfärden anses nödvändig ej endast för gökens skull. Ingen svensk bonde vågade sig förr i verlden ut i det fria före soluppgången utan att hafva förtärt något, vore det också endast ett glas vatten, ty eljest kunde alla nattens gastar få makt öfver honom.

Sedan Larsson öfvertygat sig om att alla försigtighetsmått blifvit regelrätt iakttagna, gaf han tecken till uppbrott. Ungdomen gick i spetsen par om par, hvarje gosse med sin flicka under armen. Vi följde efter med de öfriga. Det var en härlig majnatt. Daggen låg på de gröna sädesfälten, en högtidlig stillhet herrskade i hela naturen, alla rörde sig sakta, alla hviskade för att ej skrämma göken, om han till äfventyrs befunne sig i närheten. Vid kanten af en med björk blandad furuskog låg ett berg, vid hvars fot en liten blomstrande äng utbredde sin matta. Där slogo vi läger.

Gummorna och flickorna packade upp förrådskorgarna, pojkarne samlade torra grenar och gjorde upp en eld. Om någon af flickorna fnissade eller pratade för högt eller om de råkade skramla med koppar och tallrikar, blef inspektoren rasande. »Skrämma ni göken, ha vi ju gjort allt detta förgäfves, och gal han innan vi fått den egentliga »dårbiten» i magen, så få ni svara för följderna», bannade han. En af flickorna märkte nog på hans hårda grepp om hennes arm, att han gjorde denna förebråelse på fullt allvar.

Kaffet blef snart färdigt och smakade förträffligt efter den tidiga promenaden, och korgen med de färska hveteskorporna kunde ej fyllas fort nog. Men allt detta gick utan buller, och samtalet fördes endast genom tecken och hviskningar. — Larsson höll utkik åt alla håll ... »St! der är han.» — Vi lyssnade med återhållen andedrägt. Kuku! gol han på något afstånd. — »Från vester», hviskade godsägaren, och »Gud vare tack» tillade Larsson. Bokhållaren slog nu skyndsamt i det bruna mjödet och lät bägaren gå laget rundt såsom tackoffer, ty

Vestergök är bästegök,
Östergök är tröstegök.
Norrgök är sorggök.
Södergök är dödergök.

På några trakter heter det visserligen: Sörgök är smörgök d. v. s. förkunnar ett godt år för smörtillverkningen, men vester gök är bäste gök. Nu hade han »guckat» från vester och därför gick bägaren flitigt laget rundt. Ännu tordes man dock ej gifva glädjen fritt spelrum, ty man hade så mycket att fråga göken om. Larsson höjde sitt glas och började:

Gök, gök, på qvist
Säg mig visst,
Huru många år
Jag lefva får?

Kuku! gol göken, sedan teg han. Den gamle satte bort sitt glas orördt och vände sig bort, för att lägga ännu ett par risqvistar på den nedbrunna elden. Han tycktes ej höra de närvarandes försäkringar att göken ej alltid spår sannt.

Bokhållaren sade till den bredvid honom sittande flickan, »göken är nu snål, fråga honom du, huru länge det dröjer, innan du blir gift.» — Hon ser småleende på honom, men hinner knappast göra sin fråga, innan göken börjar: ett, två, tre, fyra ... ända till tolf hade hon redan räknat och ser helt nedstämd på sin vän, då godsegaren ropar till henne: »Trösta dig, Lisa, göken sitter på galen kvist och då slår ej hans spådom in.» — På detta skämt följde ett allmänt skratt, och Lisa gömde sitt rodnande ansigte i förklädet.

Samtalet blir nu lifligare. De äldre resonnerade om huruvida det är saga eller sanning att göken efter midsommar förvandlas till hök eller falk. Trädgårdsmästaren svär att han ännu i september sett en gök, som mycket liknade en hök, och kusken påstår bestämdt att han på senhösten sett en hök, som »guckade».

Nere på ängen började ungdomen sina lekar. Först »kappas om rummet», så öfvergick man till enkleken eller sista paret ut och hök och dufva o. s. v. Jag iakttog lekarnas förlopp med stort intresse, då min vän A. visade mig på ett par flickor, hvilka hemligen smugit sig bort och nu ilade utefter skogskanten. »Tänk på Per Persson», ropade han efter dem, men de hörde honom ej. — »Hvad är det med Per Persson», frågade jag. Då skrattade gubben och sade, »de skola gå och önska sig något af göken och jag ville påminna dem om en gammal anekdot.» Om man lyckas att slå armarna om gökträdet d. v. s. det träd, hvari göken sitter, och hinner uttala tre önskningar, under det att han gal, så får man dessa uppfyllda. Det var en flicka, som var hemligt förälskad och ville önska sig Per Persson, en liten gosse och 12 kor, men rädslan att göken skulle sluta gala, innan hon hunnit uttala sina önskningar förvirrade henne så, att hon önskade sig Per Persson, 12 pojkar och en liten ko. Och denna hennes önskan gick i fullbordan till hela familjens bedröfvelse. För öfrigt blir den flicka, som ensam uppsöker göken, utsatt för allehanda stickord, ty göken har rykte om sig att vara en lättsinnig skälm. — »Se där är trädet», sade inspektoren, som åhört vårt samtal och visade på en björk temligen långt bort. »De där flicktossorna ha sannerligen funnit reda på det sjelfva. Verlden blir allt klokare för hvarje dag, förr kunde ingen finna trädet utan Larssons hjelp; — nu behöfs han ej mer. Göken har rätt: jag kan gerna dö» ... »Ohoj mina vänner, är det ingen, som har lust att gå och bedja göken om något» afbröt han sina vemodiga betraktelser. — Ingen svarade, men många förstulna blickar visade att en och annan gerna hade gått, om han ej varit rädd för de öfrigas hån. Om det lyckas någon att taga om trädet, hvari göken sitter, och läsa »ett fader vår» medan göken gal, så får han en undergörande läkande kraft. Alla sjuka, men isynnerhet sjuka qvinnor, kan han hota, genom att lägga sina händer på dem (eller knyta sitt strumpeband om dem.)

Nere på ängen tar trädgårdsmästaren fram sin fiol och spelar upp till dans. Nu börjas en ringpolska, i hvilken till och med gamla Maja och vi, som förut blott varit åskådare, deltaga. Ringpolskan förvandlades snart till långpolska och denna upplöstes i den vanliga slängpolskan, då Larsson bad alla vara tysta. »Solen går upp», sade han, visande mot öster. Vi tågade nu upp på berget med spelmannen i spetsen, och alla sågo mot öster, hvarest den glänsande solskifvan just nu höjde sig öfver horizonten. En högtidlig tystnad rådde öfver allt, en stum bön. Sedan nära tvåtusen år tillbaka hade deras förfäder, generation efter generation betraktat solen från samma plats och med samma andaktsfulla bäfvan. En hednisk isländare svarade en gång, då man frågade honom om hans religiösa tro. »Jag tillber solen, emedan hon är det högsta, det härligaste och mest välsignelserika mitt öga kan se och min själ tänka sig!» — Hvem kan motsäga honom.

Min vän A. bröt tystnaden. »Prisad vare Herren för sol och välsignelse d. v. s. för den välsignelse solen bringar», sade han, »och så barn — låt oss få ännu en tår varmt». Gummorna skyndade att värma kaffet, och under tiden svärmade de unga genom äng och skog för att plocka vårblommor. Ännu fanns ej det egentliga gökblomstret, som göken utväljer till mat åt sig. Vid midsommar plockar man en bukett af denna blomma och förvarar den, som lyckobringande för hela året.

Sedan kaffet druckits och mjödflaskorna tömts till ära för »vestangöken» manade Larsson till uppbrott. Det visade sig då, att sällskapet ej var på långt när så talrikt som förut och oaktadt alla rop och signaler återkommo ej flyktingarne. Godsegaren lade ett godt ord för dem hos inspektoren: »det blir i alla fall ej något ordentligt arbete af i dag», men Larsson var svår att blidka. »Det finns ej någon tjensteifver hos ungdomen numera», brummade han, »och göken vete hvart detta skall ta vägen.»

Trädgårdsmästaren stämde upp en visa och tåget satte sig i rörelse under glädtig sång. Jublande höjde sig lärkan från sädesfälten mot himlen, från hvilken solen sken så varmt, på afstånd hördes orr- och tjäderlek, — en äkta majfröjd. Utmarschens förträffliga disciplin tycktes i en betänklig grad försvagad. Än lockade en blomma, än en grönskande buske flickorna att gå ur ledet, och naturligtvis följde gossarne med för att hjelpa till vid plockningen. Respekten för inspektorn var alldeles försvunnen — hvem var skuld till det om ej göken? Det såg ut, som om göken hade förtretat äfven den gamle, ty han var och förblef vresig. Han glömde bort, att han sjelf en gång hade varit ung, och gjort på samma sätt, ty med göken drager våren och kärleken in i land och i hjärtan. Han är sommargudens förebud, liksom bröllopsbjudare till gudarnes förmälningsfester, han förkunnar kärlek och glädje, genom umgänget med gudomligheten blir han sjelf förutseende, ja det påstås till och med, att guden ibland lånar hans hamn och uppenbarar sig i gökgestalt. Hvad under då att man egnar göken en gudomlig vördnad, spörjer honom om framtiden, af honom hoppas att han skall uppfylla ens önskningar och först och främst anropar hans skydd i kärleksangelägenheter.

⁎              ⁎
⁎

Den här beskrifna vårfestens mytiska grundval är så tydlig, att vi ej behöfva vidare orda om den saken. De af våra läsare, hvilka ej känna så väl till den vidt utbredda gökkulten och önska att taga kännedom därom, hänvisa vi till Dr Mannhardts afhandling om göken i Wolfs Zeitschrift für deutsche Mythologie und Sittenkunde III, s. 209—298; 398—405; 413. — Den röda festdrägten (för kvinnor röda strumpor, klädningar, förkläden och halsdukar, för män röda västar och halsdukar) användes fordom och delvis ännu i dag af den svenska allmogen endast tre gånger om året nämligen på Gökottan, Skärtorsdagen och Kristi Himmelfärdsdag. De sistnämnda voro stora högtider för Torsdyrkare, och att man vid gökfirandet använder samma klädedrägt som vid Torsfesterna ställer gökens sammanhang med Tor utom allt tvifvel. I detta finna vi ännu ett bevis för en af oss förut uppställd hypotes, nämligen den att de nedersachsiska böndernas röda rockar, västar och förkläden böra betraktas såsom kvarlefvor af Torskulten. De förnäma, de ljusa jarlsdöttrarna buro, såsom Odins anhängare, blå drägter, till och med Odin sjelf visade sig i blå mantel. Men Tors färg var rödt, vid hans högtider bar man röd kappa. En röd rock ansågs kunna bota alla sjukdomar och annat ondt, som elfvorna, Tors fiender, gjorde menniskorna. Därför bredde man också ett rödt skynke öfver tjernan, då smöret ej ville låta skilja sig från mjölken. Tor ansågs beskydda åkerbruket. Bönderna kommo efter döden ej till Odin utan till Tor. Hvad låg då närmare till hands än att de ansågo Tor såsom den högste och buro hans färger.

I Sverige var Torskulten den rådande ända tills Svionerna invandrade, hvilka införde Odin och Vanerkulten och gjorde sin öfverlägsna bildning gällande inom alla områden. I Götalands sydligaste provinser förblef dock Tor den förnämste guden, der helighålles ännu i dag hans vecko-dag^[2] och firas gökottan; vid Stjernarp eger den senare rum på Torsberget.

Tron att göken efter midsommar förvandlas till en hök är mycket allmän. Han dör, då han känner lukten af nyslaget hö eller äter korn och uppstår igen såsom hök eller falk. Fastän de tyska och nordiska sagorna ej ställa göken i sammanhang med Tor och ej låta guden uppträda i fogelgestalt, så är detta intet bevis mot att germanerna en gång haft denna föreställning. Frigga och Freja ägde en falkhamn. Höken bor i verlds- eller gudomsträdets topp, och Odin visar sig i fogelgestalt. Såsom Mannhardt på ett så uttömmande sätt framställt^[3] berättas äfven om Indra, som icke allenast var en åskgud utan i hvarje hänseende står Tor mycket nära, att han visar sig än som gök än som hök. Som hök förföljde han den till dufva förvandlade Agni, hvilken sökte skydd hos Usinara, och vi kommo ovilkorligen att tänka på detta, då vi sågo den svenska ungdomen på gökottan leka hök och dufva. Äfven de andra lekarna äro ej utan betydelse. Kappas om rummet påminner om vinterns och sommarens kamp om herraväldet på jorden, och enkleken ger ett uttryck åt längtan efter en god vän, till hvilken man kärleksfullt kan sluta sig. En annan lek är gökleken, hvars betydelse ännu är oklar till dess man hunnit samla flera varianter deraf. I den lockar göken till sig sina ungar och mättar dem med gökmat. Ännu en annan lek, hvartill texten och musiken finnas antecknade hos Arvidson^[4] tycks hafva användts vid gökens affärd. Ringdansen börjar med orden:

Göken sitter på kyrkotak
och orkar så litet gala!
Lyster ungersven (jungfrun) i dansen gå
så ska vi honom (henne) i handen ta,
och rycka honom (henne) af sätet.

Sedan alla de närvarande äro upphemtade dansas en polska och därefter börjar afskedstagandet. Det par, som anför går och ställer sig framför det närmast följande och sjunger:

Och ska vi nu mista
vår ärlige man, Jöns Andersson?
Så faren nu väl, Jöns Andersson,
med pick och med pack.
Så faren nu väl, Jöns Andersson!

På detta sätt taga alla afsked af hvarandra och så slutar leken. I somliga trakter firas gökottan från maj till midsommar, i andra blott en gång. Kanhända var det i början blott en välkomst- och en afskedsfest och då kanske vid den sistnämnda den af Arvidson upptecknade kördansen sjöngs. Gökens ankomst infaller i april eller maj. I grefskapet Mark heter det »Wann de kukuk räupt ter rechten tit» (gal i rättan tid) »reupt er vêrtein Tage vor Sünt Vit» (gal han fjorton dagar före St. Veit.) I Sverige kallas den 29 april »gökdagen» och betecknades i runkalendern med en gök. Göken låter vanligen höra sig först i maj och däröfver äro landtbrukarne glada, ty om göken gal från kal gren så förespår han missväxt.

Vi känna ej till om gökfesten ännu firas i Tyskland. I England tyder Cuckoo-ale^[5] på en sådan fest och äfven i Tyskland finnes spår däraf. Man tyckes hafva »dem Kukuk entgegen gestürmt» och i Harztrakten går ungdomen allmänt till skogen för att rådfråga göken i kärleksangelägenheter. Bonden drar af sig handskarna och lyfter på pelsmössan för honom. Den som hört göken törs äta tätmjölk och skära fläsket och först då göken gal hakas de första hvetebröden med fläsktärningar uti (Speckwecken). Korteligen göken fördrifver vintern, stjäl till sig alla sommarens fröjder och njutningar och om han också oförtjänt anses som en lättsinnig skälm, så är dock hans lif liksom ett heligt väsendes ställdt under lagens skydd och ingen fågel kan berömma sig af att ha gifvit anledning till så många visor, ordspråk och berättelser, som han.

---

1. Med författarinnans tillstånd öfversatt från hennes i den tyska tidskriften »Das Ausland» år 1869 intagna skildring »Eine schwedische Lenzfeier». — Emedan inga ändringar eller tillägg äro gjorda, visar nu föreliggande öfversättning, hvilka underrättelser den frejdade, med svenska förhållanden väl förtrogna författarinnan för mer än 30 år sedan erhållit om »gökottan».
2. Detta firande af Tor består däri att bondhustrun på torsdagseftermiddagen städar rummet, dammar af spinnrocken, lägger en hvit duk på bordet och sätter fram brinnande ljus och mat åt Tor och Frigg, hvilka om natten tåga igenom landet och besöka dem, som vörda dem. Att hon därmed bedrifver afguderi tänka ej de gudfruktiga menniskorna på.
3. Germanische Mythen s. 1—242.
4. Svenska fornsånger 111.
5. Mannhardt a.a. O, s. 213.